Kollage: Lina Svensk"Vi har alltså en heldag tillsammans – där dessutom gratis, kvalitetstämplad alkohol ingår. Mitt yngre jag hade älskat det här."

Gratis öl med besk eftersmak

I denna krönikeserie följer vi en anonym tidigare nationsaktivs berättelser om livet på nationen. Genom vardag och fest, glädje och frustration, trevar hen sig fram till svaret på frågan: är det värt det?
Här är del 2.

Läs tidigare delar i krönikeserien:

Del 1 – Scener ur ett kökspass

Några ord från skribenten:

Den här texten är baserad på dagboksinlägg från min tid i restaurangverksamheten för en av Uppsalas nationer. Jag hoppas den ger inblick för de som vill engagera sig, och perspektiv för de som är aktiva. Inte för att min skildring nödvändigtvis representerar allas upplevelse; jag arbetade endast en termin, och vet inte om min position skiljde sig från liknande på övriga nationer. Inte heller för att min insats var nämnvärt anmärkningsvärd. Det här är helt enkelt min personliga upplevelse och är inte menad som varken hyllning eller känga till nationslivet

Stämningen är på topp. Bussen har precis rullat iväg mot Stockholms öl- och whiskeymässa, och vi, klubbverket, kan (bokstavligen) lämna nationslivet bakom oss. Det är långt kvar på terminen, men vi har redan arbetat tillräckligt för att behöva en dag fri från nationen och studierna. Själv vet jag inte hur de följande timmarna kommer att se ut. Kuratorerna sa i princip: ”Bussen släpper av er runt lunch, och avgår sex timmar senare. Ta med er mycket mat!”. Vissa klubbverkare, som varit med på tidigare besök, nämner med ett leende att det ”lär bli galet”. Andra ämbetsmän bara skrattar och skakar på huvudet. Kanske är det bäst att inte gå in på detaljer. Undrar om besöket räknas som studieresa i nationens verksamhetsberättelse. Jag är oavsett pepp som fan; det här är nog bästa tillfället att lära känna resten av ämbetsmännen. Jag tittar runt i bussen. Vi har alltså en heldag tillsammans – där dessutom gratis, kvalitetstämplad alkohol ingår. Mitt yngre jag hade älskat det här.

”Vad gör vi nu?” Vi har varit i lokalen i ungefär en timme, provat en hel del olika drinkar, när jag ställer frågan. Det gick rätt snabbt att gå en rundtur genom lokalen, och ännu fortare att få något att dricka. Nu står vi här, fyra-fem personer, mitt i vimlet, och har precis tömt ytterligare ett glas. Jag har hittills haft riktigt roligt, men jag kan för mitt liv inte komma på mer att göra utöver att fortsätta utforska alkoholutbudet. Och vi har ungefär fem timmar kvar på mässan. Ingen annan verkar veta heller, då en lite pinsam tystnad lägger sig efter min fråga. Tillslut rycker någon på axlarna och svarar: ”Ska vi pröva några fler likörer?”. Alla hakar på, mig inkluderat. Lakritslikören ser trots allt rätt spännande ut.

Två timmar in på mässan har jag fått i mig tillräckligt med likör, förmodligen för resten av terminen. Efter en krämig, rosa tequila skiljer sig inte heller de olika ölsorterna lika mycket åt i smak. Yep, jag är definitivt salongsberusad. Var väl kanske inte planerat att bli påverkad redan, men det var samtidigt svårt att undvika. Även om jag har försökt att ta det lugnt finns det inget annat att göra på mässan än att vandra runt och småsippa alkohol. Kuratorerna hade verkligen en bra poäng om att ta med mycket mat. Det börjar också märkas vilka som har druckit mer än andra. Någon påpekar skämtsamt vilka som ”ligger efter”. Personligen har jag inget emot kommentarerna men undrar om alla känner likadant. Jag sluter ögonen för en stund. Alkoholen och det oavbrutet, höga sorlet av röster och klingande flaskor börjar ge mig huvudvärk. Jag behöver nog ta en nypa frisk luft.

Vi sitter på en av utomhusbänkarna vid mässans food court. Det är kallt som tusan, men ett av  få ställen där vi kan sitta ner. Vi är ett stort gäng vid matbordet, både kuratorer och ämbetsmän, och en underhållande blandning av skämt och skratt flyger kors och tvärs. Men vad fan händer där? En ämbetsman står plötsligt och tafsar på en klubbverkares hår. Jag blir ställd. Är detta typ ofredande? Är liksom hårtrakasserier en grej i brottsbalken? Eller har hen kanske fått tillåtelse att göra så? Ska jag säga något? Så många tankar rusar genom huvudet. Ämbetsmannen slutar dock efter en halv minut och vandrar berusat vidare. Klubbverkaren deltar i gruppkonversationen igen. Ingen kommenterar händelsen, men hur många såg vad som hände? Både klubbverkaren och jag konstaterar dock i efterhand att det inte var okej. Jag kollar på kuratorn som satt bredvid det potentiella ofredandet. Hoppas ämbetsmannen får en tillsägning senare.

Sex timmar efter att vi kom till mässan är vi på väg tillbaka mot Uppsala. För vissa var besöket bara förfesten. Kvällen fortsätter hos någon på nationen. Själv drar jag hem till mitt när vi kommer fram. Överlag var det kul, men jag var nöjd med både besöket och alkoholen efter fyra timmar. Hela tafsincidenten lämnade dessutom dålig eftersmak. På cykelfärden hem börjar jag känna mig tveksam. Var dagen på öl- och whiskeymässan egentligen värd alla timmar av nationsarbete?