Illustrationer: Siri ChristiansenAlla har vi väl något lite obehagligt minne förknippat med träslöjdsläraren!

Trä-Hitlers upprättelse

”Pensionerade lärare är som regel på dåligt humör – de saknar sina lov.”
-Carlo Franchi

Foto: Lina SvenskPhilip Birk läser ämneslärarprogrammet med inriktning historia vid Uppsala universitet.

Utanför murarna

I genomsnitt har svenska elever tio veckors sommarlov. Och ledigheten är bättre än någonsin. Visst sommarjobbar även dagens studenter, men att stå i glasskiosken trumfar ändå att kravla runt på en lerig potatisåker. Det finns egentligen bara ett gäng värda att tycka synd om nuförtiden, och det är stackarna i Sölvesborgs kommun. När Skolporten AB år 2014 undersökte vem som har kortast sommarlov i Sverige kom de på förstaplats. Eller säger man sista?

Men med tanke på att eleverna i Sölvesborg går så mycket i skolan borde de vara smarta nog att förstå att det är läge att rymma. Mitt förslag är Italien, Lettland, Litauen eller Turkiet. Där har man enligt en rapport från EU-kommissionen nämligen längst sommarlov i Europa–hela tretton veckor.

Det var allmänt känt att Varbergs farligaste man huserade i verkstaden bredvid Hagaskolans matsal. Trä-Hitler. Enligt vår klasslärare hade demonen ett riktigt namn, men det var en lögn vi aldrig köpte. Skräckhistorierna om honom gick i arv på Haga, från årskurs till årskurs. Idag tvivlar jag visserligen på att han någonsin kapade lillfingret på en kaxig åttondeklassare med vinkelslipen, men när jag var nio var det en absolut sanning. Av alla de rykten som cirkulerade om vår träslöjdslärare var det dock bara ett jag faktiskt fick bekräftat: Trä-Hitler log bara en gång om året.
På sista lektionen innan sommarlovet.

Hur uppstod då lovet som får även de strängaste av lärare att mjukna? Lustigt nog var skolan till en början helt beroende av ledigheterna. ”Utan lov, ingen skola” är min nya favoritparadox. När allmän skolplikt infördes med Folkskolestadgan år 1842 var Sverige fortfarande en fattig jordbruksnation, och barnarbete en avgörande faktor för hushållens överlevnad. Det krävdes ett långt lov över sommaren, när det var fullt upp på gården – annars fanns risken att skolbänkarna stod tomma.
Samma sak gällde framåt hösten, när betor och potatis skulle skördas. Då fick barnen resa hem för potatislov. Potatislov. Vilket otroligt namn. Om du som läser denna text någon gång blir utbildningsminister kräver jag att du byter ut höstlovet mot potatislov igen!
Annars skickar jag Trä-Hitler med vinkelslip efter dig.

Likt min gamla slöjdlärare minns jag sommarlovets ankomst som en högtidsstund, men sedan flytten till Uppsala har jag blivit varse att extasen aldrig lyckats erövra den akademiska världen. I den annars traditionstyngda (och festsugna) universitetsbubblan tycks sommarfirandet vara det stora undantaget. När jag frågade en erfaren kursare hur studenter brukar fira in lovet såg hon oförstående ut. Kom igen: hänger baksmällan från valborg med ända in i juni? Nästa steg blev att stämma av med Henrik Ågren, professor vid Historiska institutionen. På frågan om varför universitetet inte har några traditioner med sommaranknytning levererade han ett högst logiskt svar: ”Anledningen är rimligen att det är just sommarlov på sommaren”. Ågren har en poäng – själv har jag bokat resan hem redan kvällen efter vårt sista seminarium. Som bäst kommer firandet av mitt första Uppsala-sommarlov bestå av en svindyr öl från SJ:s bistrovagn.

Enligt Ulf Lundell är en inställd spelning också en spelning, men är verkligen en misslyckad undersökning en riktig undersökning? Bristen på resultat fick länge denna text att kännas meningslös, men så slog det mig hur den kunde räddas. Jag mailade Anders Narbrink på slöjdlärarutbildningen vid Linköpings universitet och frågade om alla träslöjdslärare faktiskt är onda, läskiga individer. I retur kom ett långt försvarstal, men framförallt ett resonemang stack ut: lärarens ansvar. Det finns hundra verktyg i en slöjdverkstad som skulle kunna döda en klåfingrig liten unge. Narbrink föreslog att anledningen till gamla slöjdis stränghet var att han faktiskt brydde sig om oss – och jag blev lika varm i bröstet som sommarsolen. Även om jag misslyckades med min undersökning kom det något vettigt ur denna krönika ändå.
Den blev Trä-Hitlers upprättelse.