Annons

Förenade i dåligt ölsinne under sicksackande satelliter


Mannen med handslaget från ovan låser grinden, i samma stund dyker jag upp från fjärran, efter en dags vandring genom Skottland. Han säger till mig att formalia kan lösas imorgon, det finns ändå knappt en handfull människor innanför grindarna och nu vill alla vakter som har hand om nationalparken och tältplatserna försvinna hem, tillika lämna den här avlägsna och mycket vackra platsen till att förvaltas av skuggorna därinne.

Det ser inte ut som en konventionell campingplats – in mellan träden snirklar sig små stigar, och i de små skrymslena som röjts finns utrymmen för att slå upp ett tält. Det är vid ett sådant här vägval som kvällen förändras för mig, från att handla om sömn till något annat, för från sjön läcker det upp ljuv musik ((I Can’t Get No) Satisfaction) som följs av annan 60-talsrock. Det är som att slänga ut ett saftigt knäveck till en fästing. Jag vill dit.

Teddy och Sam är två engelska bröder som åkt upp till Skottland för att tillvarata sina sista dagar tillsammans innan vardagen sätter klorna i deras liv efter sommaren. De har druckit middag, men det struntar två engelsmän med begynnande tomatnäsor fullständigt i, för snart är de inne i bilen för att handla mer alkohol och mat, till dem och till mig.

Det dröjer. Men sedan är kvällen igång.

Intill deras tält finns en stor balja, lik underredet till en klotgrill, som de fyllt med ved och tänt. Musiken ekar ut i natten, ut över sjön. Vi dricker och dricker, två folk, engelsmän och svenskar, förenade i våra ömsesidigt dåliga ölsinnen. Efter någon timme börjar elden falna och veden har sinat till sista flisan. Sam försvinner in i skogen och förgriper sig på den skotska allemansrätten, återvänder med fuktiga grenar, som för några minuter sedan var kusligt levande, som om fukten i ett trädslag vittnar om det förlorade livet, som det ännu varma blodet hos ett lik.

Kanske hämnas skogen, för strax efteråt snubblar den yngre brodern över grenarna och faller in med arslet före i klotgrillens glödbädd, tumlar runt och välter i fallet ut allt över marken. Vi får hjälpa honom upp från askan till fötter igen – men han har klarat sig utan minsta skråma. Han klarar sig däremot inte från sin storebror, för när denne upptäcker att Teddy druckit upp den kvarvarande spriten blir han vansinnig och försvinner in i mörkret. Han kommer senare tillbaka för att knalla fram till Teddy och spotta honom i ansiktet och skrika.

Det hade kunnat vara slutet av kvällen, eller kanske slutet på början av mina utbytesstudier, om man vill vara högstämd. Men de slutar att tjafsa efter en stund, elden har dött och vi ligger raklånga över marken och fascineras av den klaraste stjärnhimmel någonsin skådad med mina ögon – man kan se vintergatan löpa över himlavalvet, man kan se satelliter sicksacka fram mellan stjärnor – och någonstans där börjar vi kramas, hamnar i kärleksdiskussioner: ”love is everything, man” och låter himlakropparna dansa i våra ögon. Och här, under stjärnorna, slutar kvällen. Nästa morgon har bröderna försvunnit spårlöst, som om de aldrig hade funnits.

Jag vandrar vidare, ensam, igen.


Annons

Annons

Läs mer

2024-03-01 09:23
Eric Axner-Norrman ponerar med sedvanlig humor och precision de olika vetenskapsdisciplinernas inbördes ordning i den…
2024-01-31 08:38
Eric Axner-Norrman skriver om tidsmaskiner och katter gömda i Engelska parken i månadens kåseri.
2023-12-21 12:10
Redaktionen sammanfattar året med Ergo inför årets slut. Vad har hänt sedan nyår egentligen?