Att semestra i andras liv

Foto: PrivatFredrik Thor frilansar för Ergo.

Jag tänker ofta på en scen i TV-serien Parks and Recreation, där karaktären Ron Swanson noterar något tänkvärt: En karaktär som ytligt sett verkar trevlig och underhållande är i själva verket rätt egocentrerad och ”turistar” i andras liv. Karaktären lyssnar till och underhåller gärna nya personer han träffar, ofta fyllt med anekdoter om resor och personer han träffat, men avsikten är inte långsiktig. Det underliggande syftet är i själva verket en tillfällig verklighetsflykt och att samla på fler anekdoter. Intresset ligger i andras berättelser snarare än i personerna.

Denna karaktär är givetvis en nidbild av en ytligt framgångsrik person som har en osympatisk baksida. Men påfallande ofta förekommer dessa turister – inte minst på sociala medier och i tidningar. Nästan alltid finns det ett beroendeförhållande eller ett klassperspektiv. På Linkedin såg jag nyligen en entreprenör som hade haft en insiktsfull konversation med en taxichaufför, som han givetvis delade till sitt kontaktnät. Sensmoralen var ungefär att lyfta fram att det är många som arbetar hårt. Även om poängen är giltig kändes intentionen tvivelaktig – inte minst med tanke på vem som gynnades av uppmärksamheten i slutänden. Jag kan nästan föreställa mig hur contentlampan tändes uppe i huvudet. Exemplet är ganska typiskt stoff från Linkedin, där man gärna visar upp sin medmänsklighet genom att dela med sig om exempelvis sina anställda.

Fenomenet att semestra i andras liv är troligen också mer förekommande nu när många i länder som Sverige har råd att resa, åka på utbyte och volontärarbeta. Vi stöter på fler människoöden som inte liknar vårt. Vi får en kort inblick i någon annans liv och tror att vi känner dem och vill visa vår ödmjukhet. Men när vi tagit vår bild och packat ihop och rest vidare är personen kvar i samma situation som förut.

Min poäng är inte nödvändigtvis att vi helt skall sluta dela med oss av det vi upplever – det kan lätt också bli egocentriskt. Och jag vill inte enbart sluta med en klassisk tirad om falskheten med sociala medier. Att lyfta fram andras berättelser kan när det görs rätt bli både kraftfullt och stärkande. Men påfallande ofta görs berättandet för att framhäva den som berättar utan egentligt intresse för personen och att förändra situationen för den som berörs. I efterhand kan jag själv känna att jag i samtal i samband under mitt utbytesår mer tänkt på hur berättelsen belyser någon tes jag haft än hur den relaterar till personen jag talar med. Premisserna är förvisso på mer lika villkor - men likväl finns det en känsla av falskhet. Här tror jag det finns ett värde i att tänka ett par varv till; vem är det egentligen som gynnas av min offentliga omtanke?