Förlåt, Lucas!

Foto: Sandra GunnarssonLina Svensk är tillförordnad chefredaktör för tidningen Ergo.

Lucas kom till vår mellanstadieklass i mitten av höstterminen. Lärarpraktikant och storebror till min systers kompis som bodde längre ner på gatan. Jag hade träffat honom förut, men han var nästan dubbla min ålder så jag hade egentligen inte lagt märke till honom som mer än en perifer vuxen. Nu vet jag bättre än att se en 21-årig student som vuxen, men då var han det och det enda vi visste om vuxna att de var auktoritära, vilket vi dock var tvungna att få bekräftat genom diverse ”test.”
Första gången Lucas var ensam med oss i klassen, utan sin handledare ”majjen” (en barsk, men omtyckt lärare från Malmö), fick vi en och en introducera oss med namn. Vilken rolig timme vi hade när Ronny presenterade sig som Sigvard och Erik hette Bengt. Lucas höll god min, men hela rummet kunde ändå ana att han var lätt besvärad av namnbytesleken. Han utstrålade den där osäkerheten som alla prepubertala kids kan lukta sig till.
Under veckorna som följde testade vi Lucas på alla sätt vi kunde komma på – skrek så högt vi förmådde när han försökte få uppmärksamhet, låste ute honom från klassrummet tills han fick gå och hämta en annan lärare och lät honom vissa gånger till och med för en kort stund tro att vi hade accepterat honom som både vän och auktoritet, bara för att senare hugga honom i ryggen. En enda gång höjde han sin så annars väna stämma för att överrösta tumultet i klassrummet – resultatet blev att vi givetvis var tvungna att tjalla för majjen. Inte kan man ha en lärarpraktikant som skäller på sina elever.
En dag var Lucas borta. Jag vet inte om det var för att hans praktikperiod hade gått ut eller om han hade tackat för sig för att han inte längre stod ut. Jag hoppas på det förstnämnda.

De  som  klagar på att läraryrket och lärarutbildningen är för lätt har uppenbarligen glömt hur vidrigt respektlösa skolbarn med underutvecklad empatisk förmåga kan vara. 60 000 lärare kommer att saknas i Sverige 2019. Ett utökat antal studieplatser är kanske inte den bästa lösningen för att råda bot på problemet. Kanske borde man istället satsa långsiktigt genom att öka utbildningens kvalitet, införa mer didaktik och förbereda studenterna på verklighet genom bättre och längre VFU. Det vill säga, uppmuntra lärarstudenter att slutföra utbildningen snarare än att påbörja den och förse dem med den rustning som behövs för att bemöta 30 professionella mobbare i miniformat.

I  reportaget Dags att sluta med "the blame game"? har Sandra Gunnarsson undersökt hur lärarprogrammet – utbildningen som alla (inklusive undertecknad. Sorry!) har en åsikt om – egentligen mår.