Skivrecensioner

Attraktionsorkestern, Pain of Salvation, Frida Hyvönen, Hjorten Besverigelser

Besverigelser
Besverigelser 1
(ÄktaBra)

Besverigelser är en lokal hiphopduo bestående av Dödfödd från Mat åt Far och producenten Mt. Mesh (Max Tandefelt, bördig från Örsundsbro). Deras hiphop är mörk, skitig och knepig och om man ska falla för frestelsen och dra paralleller till legendariska Company Flow så för den tankarna till Big Jus snarare än El-p.
Efter ett par kaotiska och hemsökta första minuter rappar Dödfödd ett par vresiga rader för att sedan upprepande viska nemesis, nemesis, nemesis över en ursinnig basgång, utspridda skrik, enorma trumvirvelkaskader och någon som bultar på plåt. Det är jävligt bra.
Särskilt Mt. Meshs oerhört varierade produktioner fortsätter därefter att vara en stor behållning. I Karnivorens obotliga ignorans, som mest låter som en drucken instrumental cover på I Want Candy, framstår han som en naturlig arvtagare till Odd Nosdam, medan han i En Trilogi använder samma tredelade upplägg som Mr. Lif byggde Live from the Plantation på, världens kanske bästa hiphoplåt. Att En Trilogi använder samplade citat från den sittande Bush-­administrationen är kanske lite påfrestande, just den ingrediensen har blivit alltför mycket av ett obligatoriskt om detta måste vi berätta-mantra inom oberoende hiphop. Det är min enda invändning.
Frågan är annars om jag någonsin hört Dödfödds röst och rapstil fungera så bra som till Mt. Meshs produktioner. De är precis lagom lösa och experimentella för att han ska slippa rappa i takt när han inte känner för det, men samtidigt precis lagom återhållna för att fortfarande strama upp verslängder och innehåll. Allra bäst blir det i Kritat Kontrakt där Dödfödd krossar orden med sin egen rapp på ett sätt som minner om ren språkgrotesk.
Björn Berglund

Hjorten
Omringad av mörkret
(Two left hands on two right hands)

Det ligger i noisemusikens natur att associeras med det extrema, det som tar vid när musikens egna språk faller samman, imploderar och ett ordlöst tillstånd av vad de flesta skulle kalla oljud infinner sig. I mailet med recensionsuppdraget av den Uppsalalokale noisemusikern Hjortens nya skiva kallar redaktör Hannes hans musik för helt hopplöst okommersiellt noise-skrot och det är exakt vad det här handlar om. Experimentell ljudterrorism för att använda Hjortens egna ord.
Inledande spåret Skit Under Naglarna är ett förhållandevis trist och entonigt pulserande lågfrekvent muller som oregelbundet ansätts av ett elektroniskt sprak som övergår i ett öronbedövande tjut efter tre och en halv minut tills det återstår trettio sekunder och musiken dör ut och följs av femton sekunders vila.
De första riktigt spännande grejerna händer vid 5.44 in i andra spåret Synskadad Framtidsvision när larmet går, följs av korta analoga vinanden vartefter olika typer av sönderrostade motorer skräpar ner ljudbilden till ett enda köttigt fabriksmyller ackompanjerat av vad som låter som en jättelik gonggong. Där och då är det hela verkligen mäktigt.
Problemet är mycket det att jag inte riktigt vet varför det är så mäktigt. Jag har svårt att bedöma Hjorten efter några strikta kvalitetspremisser även om det känns fattigt att ett flertal låtar följer samma mönster av monotont anslagen grundton som sedan pyntas med atonalt ljudskrot från andra frekvensområden med ojämna mellanrum. Av den anledningen gillar jag egentligen låten Intelligent Nonsens bäst, som istället för att börja med ett tjockt ljudlager slår ett par hårda metalliska slag och sen ställer in en dov transistorradio på vad som låter som en rysk piratkanal.
Alldeles för ofta annars önskar jag att musiken ska förses med saftiga body-trummor och bli en dansgolvsdänga i båggångarna. Men det är ju såklart dömt på förhand. Omringad av mörker är en titel som säger precis allt om musiken.
Björn Berglund

Frida Hyvönen
Frida Hyvönen Gives You: Music From The Dance Performance Pudel
(Licking Fingers)

Det här är en vidareutveckling av musiken som Frida gjorde till dansföreställningen Pudel av Dorte Olesen (med riktiga hundar på scen!). I föreställningen framfördes musiken enbart med piano och orgel. På skivan, som delvis är inspelad i en kyrka, kompletteras det med kusliga körer och dramatiska stråkar. Det låter lite som soundtracket till någon Tim Burton-film tänker jag, kanske mest på grund av spökkörerna. Det stadiga pianospelet som Frida slog igenom med på debuten Until Death Comes finns fortfarande med. Skivan är tänkt att bli den första i en Frida gives you-serie där hon vill ge utrymme för sådant som vanligtvis inte passar på fullängdsalbum. Frida Hyvönen Gives You: Music From The Dance Performance Pudel är dock, trots soundtrack-element som återkommande melodislingor och betoning på stämningar, ett ganska så konventionellt album. Ett väldigt vackert sådant.
Det är få svenska artister som klarar av den där storslaget drömska grejen så bra. Försöken blir oftast lite genanta. Men Frida Hyvönen behöver man som tur är inte skämmas för. Även om de dramatiska texterna är fjärran från en svensk 30-årings vardag så känns det aldrig tillgjort eller poserande utan istället rätt självklart.
Matilda Weibe

Pain of Salvation
Scarsick
(Inside Out/Border)

Varje vän av progrock och metal vet att Eskilstunas stora söner heter Pain of Salvation - inget annat. Central­figuren Daniel Gildenlöw besitter en storartad förmåga att hoppa från den mer livsbejakande progrocken hos Uppsalas Flower Kings, där han under några år var medlem, till det nattsvarta som kännetecknat världsbilden hos det egna bandet. Undertecknad tycker att Pain of Salvation har varit överdrivet mörka, varför frejdigt stänkande America, komplett med steel guitar- och banjo-mellanspel, och Disco Queen med sina dansrytmer, kommer som uppmuntrande nymodigheter.
Men soundet är omisskännligt Pain of Salvation, America är gravallvarligt spottande samhällskritik, sin struttighet till trots, och övriga Scarsick är Gildenlöwska Kapellet som man alltid känt dem. Mörk, olycksbådande progressiv metall med den vokala biten tacknämligt i centrum.
Jag har fått mig en favorit i frälsningsplågans katalog, och med hög sannolikhet har en av årets allra bästa skivor släppts redan i januari.
Daniel Reichberg

Attraktionsorkestern
Behind Bars
(Attra2006)

Studentikos glädjespridare på dansgolvet med lokal förankring på Norrlands nation i Uppsala - ja, så skulle man kunna karakterisera amatörstorbandet Attraktionsorkesterns (eller Attras) musikaliska framtoning på den senaste egenproduktionen Behind Bars. Här finns någonting att hämta för de flesta smakriktningar och för de fans som tillsammans med sin favoritensemble önskar skaka galler i storbandsjazzens fängslande rum; eller ska man säga studentportal för att ytterligare lyfta fram de gränsöverskridande digitalt färgade mötespunkter som idag finns jämfört med 1940- och 1950-talets strömningar i storbandsjazzens då förlovade land?
Med tanke på att denna form av musicerande under långa perioder har fört en tynande tillvaro är det extra roligt att ta del av den ungdomliga entusiasm och det smittande engagemang som bandmedlemmarna visar prov på. I dagens hårda mediekonkurrens är det allt annat än självklart att storbandsjazzen fyller ett tillräckligt stort rum av intresse hos den yngre generationen. Därför är det kul att se att det verkar finnas en stigande trend och ett större utbud på senare år (jag tänker förutom på andra studentorkestrar med storbandsjazzambitioner även på t ex Uppsala University Jazz Orchestra och de kurser som anordnas i storbandsjazz vid Institutionen för musikvetenskap vid Uppsala universitet sedan ett par-tre år tillbaka).
Vad levererar då just Attraktionsorkestern för musik? På denna cd bjuds vi bl.a. på flåshurtighet med anspelning på Mowgli och Djungelboken (Hey Pachuco!), en smäktande kärleksballad med inslag av Omega3-baserad Becel (Love story (Where do I begin), och en touch av jive med en temperatur som närmar sig Kraft durch Freude som inte går av för hackor (Jump, jive an? wail).
Attraktionsorkestern gör det bästa av sina förutsättningar och ligger på den färdighetsnivå som man kan förvänta sig av ett amatörstorband av det här slaget. Att försöka framföra moderna storbandsarrangemang med förebilder som Thad Jones & Mel Lewis, Toshiko Akiyoshi & Lew Tabackin, eller varför inte 12:an Big Band, skulle föra för långt bort från den funktionsinriktade dansmusik som Attra står för, och skulle också ställa helt andra krav på ensemble- och solistinsatserna. Parollen Give people what they want är därför en klok strategi att även framförledes använda sig av.
Peter Reinholdsson