Foto: David RydellArsadi grundades som ett soloprojekt av läkarstudenten Anthony Bachtiar. Numera är de fyra medlemmar och har nyligen släppt singeln ”Green Walls”.

Kärleksförklaring till vemod och sorg

På ett halvår har Arsadi gått från att repa i ett sovrum till att släppa den egenproducerade singeln ”Green Walls”. Inspelningar har varvats med liveframträdanden för att sätta Uppsala på den svenska pop-kartan. Och stilen då? Ja, huvudsaken är att det svänger.

Ett par ensamma pianotoner ekar ut i tystnaden. Efter några sekunder fylls tomrummet av sångaren Anthony Bachtiars röst. Han sträcker sig ner i själens djup för en uppgörelse med saknad och misstag.
– Jag hade kommit ut ur ett långt förhållande. Saker runtomkring en som musik eller en färg kan påminna en om kärleken – på gott och ont – och röra upp jobbiga minnen, förklarar han.
Minnen som likt fyra gröna väggar sluter sig om en som en klaustrofobisk kokong. Bandets replokal däremot är allt annat än klaustrofobisk. Den är belägen på St. Eriks torg – övervakad av domkyrkan med utsikt över Fyrisån. Det var hit bandet flyttade efter att först ha repat i Anthonys sovrum. Det är högt i tak och massa sladdar som letar sig fram över golvet.

Green Walls skrevs för tre år sedan då Anthony hade ett uppehåll från läkarstudierna i Uppsala för att gå ett år på The Institute of Contemporary Music i London. Det var även där Arsadi grundades som ett soloprojekt. Namnet Arsadi är Anthonys mellannamn, ärvt av hans indonesiske farfar.
Tidigare var han aktiv i Värmlands nations coverband VLNB mellan 2009-2014. Där ingick även Feria Hikmet och Pedram Effati som nu spelar gitarr/bas och trummor i Arsadi. Men deras historia går längre tillbaka.
– Jag och Anthony gick på samma lågstadie men kände inte varandra då. När vi flyttade till Uppsala blev vi grannar, säger Pedram som tillsammans med Feria studerat Biomedicinsk analys.
Anthony sjunger även i Gästrike-Hälsninges nationskör tillsammans med Nils Öberg som till vardags studerar masterprogrammet i sociologi. Han spelar gitarr och bas som han alternerar med Feria.
– Det blir annorlunda vem som spelar vad. Feria spelar mer funk och swing medan Nils spelar mer rakt och poppigt. Vi vill att det ska vara levande, förklarar Anthony.

Bandets första spelning var på Kalmars Open Mic-scen. Många band har gått därigenom – få har erövrat den. Speltiden är begränsad till 15 minuter – stressigt om man ska rigga upp och soundchecka. Tidsgränsen sprängdes av adrenalin och spelglädje.
– Publiken var igång så vi gick upp och spelade ett extranummer, säger Nils.
Den tilltänkta tillsägelsen backstage blev istället lovord och några veckor senare var de huvudnumret på Kalmars andra stora musikevent – Lyssna.
– Vi blev tillfrågade kvällen innan – 24 timmar senare stod vi på scenen med hur mycket tid som helst, säger Nils.
Singeln är en stämningsfull kärleksförklaring till vemod och sorg. Men de är noga med att inte begränsa sig och rör sig bekvämt över flera olika genregränser och stilar.
– Den enda röda tråden är att det ska svänga – det är en stor bil vi försöker rikta på en gemensam väg, förklarar Anthony som vid sitt piano börjar spela en låt som snabbt blir än mer energisk när de andra medlemmarna följer efter tonerna ut i oändligheten. På samma gång är det soul, jazz, rock och funk – olika nyanser på en palett av pop som används för att måla upp en scen av ett ändlöst nu.
Förutom nationer har de genomfört olika gerilla-spelningar i sovrum och studentlägenheter.
– I triangeln trängdes 40 personer för att lyssna på oss – det blev ett jävla tryck, säger Nils och börjar diskutera med bandet hur de kan göra Uppsala ännu större på pop-kartan.