Studentliv – ett hundliv?

Sällan har jag känt mig mer välkommen än när jag möter upp Sofie Ahlén, 23, och hennes fyraåriga staffordshire bullterrier Pascal i sensommarlummiga Tuna backar. Trots att det är vårt första möte vill Pascal inte sluta pussa mig. Han är en muskulös kille med stor käft som enligt sin matte inget hellre vill än gosa.

– Han älskar verkligen människor. Det, och att tycka om att vara aktiv, är typiskt rasen ”staffe”. Det var därför vi valde just den, berättar Sofie.

Hon hade drömt om en hund i hela sitt liv och när hon var 19 år, hade börjat plugga till sjuksköterska och flyttat ihop med Jonas – som nu är hennes man – kände hon sig redo. Pascal var inget impulsköp, utan Sofie och Jonas hade noggrant sett över sin situation för att vara säkra på att en hund skulle få det bra hos dem. Bland annat försäkrade de sig om att de skulle kunna ordna hundvakt om båda behöver vara hemifrån länge.

– Det är viktigt att tänka på att du väljer hunden, hunden väljer inte dig. En hund ska inte behöva sitta ensam hela dagarna, säger Sofie bestämt.

Ibland frågar folk om det inte är svårt att få studentlivet att gå ihop med att ha hund. Men Sofie menar att det snarare kan vara en fördel att studera framför att jobba. Hon själv, som nu har bytt till lärarprogrammet, har sällan schemalagda studier hela dagar. Att börja jobba kommer att bli en större utmaning, men större inkomst är det å andra sidan lättare att betala en dagmatte eller hunddagis. Nu njuter Sofie av att ha mjuk hund intill sig i soffan när hon pluggar.

– Det är toppen att ta pauser för att gå hundpromenader, då återhämtar jag mig. Man lär sig att ”multitaska” när man har hund.

Den sociala biten har inte heller varit något problem för Sofie. Hon är förstås mindre flexibel än många av sina kursare, men det brukar lösa sig genom att de umgås hemma hos henne eller någon annanstans där Pascal kan vara med.

– Bara jag har ägnat Pascal mycket tid under dagen brukar det gå bra att lämna honom ensam några timmar på kvällen om jag vill gå ut på nation. Dessutom är vi ju två som har ansvaret. Visst är det ett pusslande, men det är det värt, säger Sofie och lägger ömt armen om sin hund.

Eftersom hon alltid har varit intresserad av hundar och var noga med att ta reda på allt hon behövde innan hon skaffade Pascal tycker Sofie att hon var väl förberedd på vad hundlivet skulle innebära. Det enda som kom som en överraskning var hur otroligt starka band de har knutit.

– Kärleken och glädjen man får är otrolig. Även om jag haft en jobbig dag kan jag omöjligt vara på dåligt humör när jag kommer hem och blir överöst av pussar. Det är klart jag förstod innan att man älskar sin hund, men inte att det skulle vara så här, säger Sofie och skrattar.

Lika glad som Pascal blir Tage, fyra år och korsning mellan tibetansk spaniel och pomeranian, när jag hälsar på honom och matte Erika Karlsson , 25, i Ekeby. Fast han är betydligt mindre och hårigare – som en liten dunboll nästan flyger han runt genom andrahandslägenheten som Erika delar med en kompis.

– Jag separerade för ett år sedan och är verkligen jätteglad att jag hittade ett boende där jag kan ha med mig Tage, säger Erika, som läser masterprogrammet i management, kommunikation och IT.

Det var hon och dåvarande sambon som bestämde sig för att bli hundägare första terminen Erika pluggade. Hon är uppväxt med hund och har svårt att tänka sig ett liv utan djur. När hon skaffade Tage hade hon redan en hamster.

– Jag ville ha mer ansvar. Det är ingenting dåligt för mig, jag vill ha mer än mig själv att ta hand om.

Dagen efter sin första tenta hämtade Erika Tage, som då var åtta veckor. Den lilla valpen var rädd och ledsen och Erika berättar att hon kände sig ”som en riktig skurk”. Den biten hade hon inte varit beredd på. Men så här i efterhand konstaterar hon att Tage blev självständig riktigt snabbt.

– Efter två månader var han rumsren och kunde vara ensam hemma några timmar utan problem.

Förra terminen hade Erika ett späckat schema i skolan och var dessutom aktiv i ”Ett teknat spex”. Men med lite framförhållning har hon ändå kunnat se till att Tage fått sällskap och aktivering.

– Min rumskompis är en ängel, jag har grannar som ställer upp och går ut med honom och ofta har jag kunnat ta med mig Tage på spexmötena.

Det där extra ansvaret som Erika tog på sig frivilligt är ingenting hon ångrar. Ibland tycker kompisarna synd om henne för att hon måste gå hem tidigt från en fest, men själv tar hon det med en axelryckning. Att dela livet med Tage är viktigare än en timme hit eller dit. Efter examen är hon sugen på att åka till Spanien och plugga, men bara om hon kan ha med sig sin hund.

– Jag skulle inte kunna byta honom mot något annat.

< --[if supportEmptyParas]--> nbsp;< --[endif]-->

< --EndFragment-->

nbsp;