Foto: Sandra GunnarssonDaniel Simmons och Karin Ottander ser tillbaka på ett givande men tufft år, mycket på grund av att det förväntas att man ska klara av att göra lika mycket som tidigare då det var fler presidialer och kåren hade mer resurser. Samtidigt menar de att allt slit betalat av sig. ”Min största rädsla nu när jag ska söka annat jobb är ju att jag kommer tycka att alla andra jobb är tråkiga” säger Karin Ottander.

”Kåren lever kvar i ett storhetsvansinne”

Det har varit svårt att förstå norska och enas om musik, desto lättare att samarbeta och komma överens om vilka frågor som ska drivas. Ergo träffade den avgående ordförandeduon i Uppsala studentkår för ett samtal om året som gått, kampen mot näringslivet, det interna förbättringsarbetet och vikten av att kunna säga nej.

Foto: Sandra GunnarssonDaniel Simmons, avgående kårordförande

Ålder:30 år.
Utbildning: Håller på med en master i freds- och konfliktstudier.

FEM SNABBA:
Pluggar: Bibblan eller hemma?
När nationen stänger: Palermo eller Rosa pantern
Äter på nation: Nachotallrik eller hamburgare
Dricker: Snaps eller avec
Om jag fick välja ett jobb på universitetet: Rektor eller doktorand

Foto: Sandra GunnarssonKarin Ottander, avgående vice kårordförande

Ålder:28 år.
Utbildning: Magister i samhällsvetenskap, inriktning genus och ekonomisk historia.

FEM SNABBA:
Pluggar: Bibblan eller hemma?
När nationen stänger: Palermo eller Rosa pantern
Äter på nation: Nachotallrik eller hamburgare
Dricker: Snaps eller avec
Om jag fick välja ett jobb på universitetet: Rektor eller doktorand

Det är ett fint kontor de har med fönster åt två olika håll. Ljuset faller snyggt på kårens standar (flagga), den fullklottrade whiteboardtavlan och högtalarna på ordförande Daniel Simmons skrivbord. Källan till konflikt.

– Jag får inte ha musik på rummet. Jag har försökt med allt, jazz, klassiskt. Men direkt jag sätter på något får jag de där laserögonen på mig, skrattar Daniel Simmons.

– Ja, jag måste ha det tyst. Jag har alltid öronproppar eller white noise i hörlurarna när jag jobbar, säger Karin Ottander, vice ordförande, samtidigt som hon sätter på ett spår på mobilen för att låta mig höra.
Det är rymdljud, lite skrämmande. Förutom just musiken säger de båda att de inte direkt haft några större konflikter under året. Att de tidigare har arbetat som studiebevakare och att de kommer från samma kårparti, Uppsala universitets studenter, har hjälpt.

– Vi har ofta tänkt samma kring vad som är viktigt. Jag kan inte ens tänka mig hur besvärligt det skulle vara att sitta och arbeta så pass nära någon om man inte kom överens, säger Karin Ottander.

Efter att snart ha arbetat
ett helt år som ordförandeduo kan de se tillbaka på ett mycket givande, men bitvis tufft år. Så här i efterhand är de båda eniga om de var lite för ambitiösa när de satt och skrev sin verksamhetsplan förra sommaren.

– Ja, den borde ha varit spetsigare och kortare. Det ingen flaggade för var alla oförutsedda händelser som uppstår. I år var det rektorsprocessen, men andra år kan det vara rektorskris, eller dödsfall. Man måste lämna mer luft för det oförutsedda, säger Daniel Simmons.

De förekommer min kritiska fråga om saker de lovat göra men som ännu inte blivit av, genom att själv föra några punkter på tal.

– Vi försökte göra för mycket med för få resurser, det gjorde till exempel att frågan om kårens framtida organisation kom igång lite sent, säger Karin Ottander.

– Frågan om särskilt stöd till studenter med behov var också någonting jag ville driva vidare, men inte hann. Sedan var det några andra saker vi kunde lyckats med bättre, bostadsfrågan till exempel – det känns tråkigt att vi inte lyckades övertyga kommunen att dra in förmedlingsavgiften för studentbostäder, säger Daniel Simmons.

Samtidigt är de nöjda med allt de faktiskt lyckas åstadkomma under året. Karin Ottander lyfter framförallt fram det interna arbetet som gjorts för att förbättra arbetsmiljön och rutinerna för de anställda och arvoderade på kåren. Det krävs i en organisation där nästan hela personalstyrkan byts en gång om året, menar hon.

– Jag är nöjd med att vi låtit de interna frågorna ta tid. Det kanske inte syns utåt, men våra verksamheter är på ett mycket bättre ställe nu. Vi har heller inte haft någon sjukskrivning och relativt få avhopp. Och det är jag stolt över, säger Karin Ottander.

Daniel Simmons instämmer och säger att de fått till en bra lösning. Framförallt på student- och doktorandombudsposterna. Där är alla kårer med och finansierar och tjänsterna innehas av två personer som delar på ansvaret och arbetsbördan. Han lyfter även fram arbetet med rektorsprocessen.
– Vi visste att den var på g, men inte att den skulle bli så stor. Jag är nöjd över hur vi studenter, kårer och lärare tryckte tillbaka med gemensam front mot näringslivet, och kom segrande ur den striden.

Vi kommer in på frågan om arbetsbördan. Då Ergo sitter i samma hus, har det inte undgått mig hur mycket de båda har jobbat. De instämmer i att stundvis varit tufft, men vill inte räkna på hur långa veckorna har blivit. Dels för att de själva inte vill veta och dels för att de inte vill bidra till att skapa en kultur där det är coolt att jobba mycket.

– Kåren lever kvar i ett storhetsvansinne, det var inte länge sedan vi trodde vi kunde göra allt. Men vi känner av beslut som togs för två år sedan, då poster och tjänster försvann. Det märks att det inte finns lika mycket resurser, säger Daniel Simmons.

– Ja, nu tycker jag att det borde skäras ned på några uppgifter för att det ska vara hållbart. Men vi har försökt skapa en organisation där det ska vara okej att säga nej, säger Karin Ottander.

Ni har jobbat för drygt 11 000 kronor i månaden. Har det varit värt det?

– Ja, jag tänker att vi är förtroendevalda, såklart det är värt det! Min största rädsla nu när jag ska söka annat jobb är ju att jag kommer tycka att alla andra jobb är tråkiga, säger Karin Ottander.

– Ja, man gör ju inte det här för pengarna. Och även om det finns nackdelar finns det många positiva fördelar, att få träffa alla brinnande människor, arbeta för att göra universitetet bättre för studenterna, säger Daniel Simmons.

Under året har de fått träffa många människor på olika poster inom universitetet. Men har de blivit starstruck av någon? Daniel Simmons svarar som tidigare ordförande. Det måste vara något väldigt speciellt med den där Eva Åkesson.

– Jag måste säga rektor. Speciellt när man får träffa henne under mer informella sammanhang. Både rektor och prorektor är för jävla sköna människor.

– Ja… jag tyckte det var lite pirrigt när vi träffade nobelpristagarna. Skulle man hälsa, hur skulle man hälsa, det var så många frågor, säger Karin Ottander.

Pinsamheter då? Nej här är det svårare att få ur dem någonting. Inledningsvis kan de inte nämna en enda situation som varit skämmig.

Men kom igen! Det händer mig någonting pinsamt varje dag…

Slutligen lossnar det för Daniel Simmons och han drar sig till minnes en händelse då de besökte universitetet i Oslo.

– Vi var där på ledningsrådsmöte. Jag har alltid haft svårt att förstå andra nordiska språk. Plötsligt vänder sig Oslo universitets rektor till oss och ställer en fråga. Jag har inte hängt med i vad som sagts under de senaste två timmarna. Jag vänder mig till studentrepresentanten till höger och frågar: vad är dina tankar om det här?

Taskigt. Det slutade med att den stackars studentrepresentanten fick be om att få frågan på engelska.
Det kanske är tur att Daniel Simmons kliver av nu när norska Gudmund Hernes intar ordföranderollen. Så vad ska de göra med sina liv efter året på kåren då de kliver av sista juni?

– Jag är färdig med min utbildning så jag ska söka jobb och flytta till Stockholm, säger Karin Ottander.

– Jag har en masteruppsats att gå tillbaka till. Jag kollar också på andra jobbmöjligheter, säger Daniel Simmons.

Innan de båda valdes för drygt ett år sedan fick de utstå en mängd frågor från fullmäktige. Det var två frågor som lämnades obesvarade. Vad Daniel röstade på i riksdagsvalet och vad Karin – som faktiskt avslöjade att hon var Fi – föredrog för pizza. Genusaspekten i de frågorna kan diskuteras, och visst skäms jag lite när jag väljer att ställa frågorna igen. Men: hur var det nu?

– Ja… Det är ju banan på. Och ananas, curry och bea och den ska intas på Palermo.

JA! Bästa pizzan. Daniel vad är din politiska hemvist?

–…

– Haha, det är nu Daniel kommer ut som SD, skojar Karin.

– Nej, jag är sosse. Det har jag varit sedan jag var 14 år.