Foto: Beata DaleflodFör studenten Janina Mörn började problemen när hon blev förkyld med feber under sin första termin och hamnade efter med några uppgifter. Sedan dess har kompletteringsuppgifterna fortsatt att staplas på hög. ”Det blir en ond spiral”, säger hon.

”Jag klarar inte av att prestera” – studenters psykiska hälsa kartläggs

För Janina Mörn ledde stressen över studierna till en depression. En ny enkätundersökning visar att stress är ett vanligt problem bland studenter, och vice kårordförande Karin Ottander tycker att universitetet måste ta ett krafttag mot psykisk ohälsa.

Otydlighet, stress och icke-existerande möjligheter till deltidssjukskrivning. I Uppsala studentkårs pågående enkätundersökning om studenters psykosociala arbetsmiljö framgår att 47,4 % av de hittills 418  svarande studenterna upplever stress som ett hinder för att genomföra utbildningen.
Janina Mörn, 21 år, kom till Uppsala för nästan två år sedan för att läsa kulturentreprenörskapsprogrammet. Första terminen fick hon förkylning och feber. Hon hamnade efter med några uppgifter, som blev fler och fler och staplades på hög. Stressen utlöste en depression och högen är fortfarande kvar, och växer.
– Nu får jag ångest bara av att tänka på alla uppgifter jag ska göra, någon gång. Det blir en ond spiral, säger hon.
Janina Mörn har varit deprimerad från och till under sitt liv. Hon minns första gången i tonåren. Då fanns attityden att “alla mår dåligt” och att man till och med ska må dåligt när man är 15. Men på högstadiet och i gymnasiet påverkade inte den psykiska hälsan skolan på samma sätt, tycker Janina Mörn.
– Det var mycket lättare då. När jag är deprimerad nu orkar jag nästan inte göra någonting. Jag ligger kvar i sängen typ, jag klarar inte av att prestera, jag gör inte uppgifterna. Det funkar inte nu. Jag har seminariekompletteringar sedan ett år tillbaka att göra.

Janina Mörn är med i Uppsala tjejjour, har startat upp Lesbiskt rum Uppsala och jobbar lite på RFSU. Men nu börjar hon känna att även orken för det ideella engagemanget börjar sina. Hon har sökt hjälp på Studenthälsan, och skickades då till psykakuten. Eftersom Janina Mörn inte är svensk medborgare och saknar svenskt personnummer har det varit svårt att veta vart hon ska vända sig inom vården. Nu väntar hon på besked från Försäkringskassan om sjukskrivning.
– Jag skulle behöva sjukskrivning och rätt mediciner för att ha en chans att komma ikapp, menar hon.
Otydlighet från universitetets sida är något som Janinas Mörn tycker påverkar både hennes studier och hälsa. Ibland är till exempel kurslitteraturen väldigt svår att få tag på.
– Ibland är verkligen kursuppläggen helt åt helvete, det finns en enorm otydlighet. Hälften av den tid man borde lägga på att plugga lägger man på att hitta böcker.
Janina Mörn menar också att lärarna borde ta ett medmänskligt ansvar när studenter mår dåligt. Ingen har frågat henne hur hon mår eller varför hon under en lång tid inte har lämnat in några uppgifter.
– Vi måste börja prata mer om psykisk ohälsa. Det är tystnaden som dödar, säger Janina Mörn.

Karin Ottander, vice ordförande för Uppsala studentkår, har arbetat med enkäten om psykisk ohälsa bland studenter. Hon menar att möjligheten att som student vara sjukskriven på deltid är en av de viktigaste frågorna, men att det finns mycket man kan göra även innan det beslutet har blivit verklighet.
– Vi får inte glömma det vi kan göra här och nu. Vi måste ha en bättre samverkan mellan Uppsala universitet, Region Uppsala, kommunen, Studenthälsan och studenterna. Det låter så himla banalt men vi pratar för lite om den här frågan., säger hon.
Liksom Janina Mörn framhåller Karin Ottander universitetets roll och deras ansvar att vara tydliga  och arbeta förebyggande. Som student är det viktigt att förstå vad som förväntas av en. Universitetet måste förstå att studenters psykiska hälsa inte bara är en fråga för Studenthälsan. Hon tycker att de borde ta ett krafttag, för kompetensen finns.
– På universitetet är man van att prata om utbildningar och frågor som: “Exakt vad tyckte du om den där kursen eller kursboken?”  Men vi har inte traditionen att ställa frågor som  “Vad kände du när du var på det där seminariet?”, “Var det tydligt vad som förväntades av dig?” eller “Hade du ont i magen inför måndagens seminarium?”, säger Karin Ottander.