Foto: Magnus Aronson /IKON1977 skulle Antje Jackelén göra ett utbytesår i Uppsala. Hon blev kvar i Sverige.

Uppsalastudenten som blev kyrkans högsta chef

Man måste inte välja mellan naturvetenskap och humaniora, mellan naturvetenskap och tro, säger ärkebiskop Antje Jackelén. Ergos Mareike Zoege har träffat henne.

Återvändare

Antje Jackelén föddes år 1955 och växte upp i dåvarande Västtyskland. Hon studerade teologi och flyttade vid 22-års-ålder till Uppsala. Sedan blev hon prästvigd i Stockholm, doktorerade och forskade i Lund, var professor i Chicago och blev sedan biskop i Lund. Sedan sommaren 2014 är hon Svenska kyrkans första kvinnliga ärkebiskop och flyttade tillbaka till sin gamla studentstad.

I den varmt orangea byggnaden vid hörnan av Sysslomansgatan och St Olofsgatan, ett stenkast från domkyrkan, har ärkebiskopen Antje Jackelén sitt kontor. Sedan juni 2014 innehar hon Svenska kyrkans högsta position. I augusti i fjol flyttade hon till Uppsala.
– Jag har alltså inte upplevt valborg än, men det märks ju alltid att Uppsala är en studentstad. Stadsbilden präglas av många unga människor, särskilt vid terminsstart när det är lite livligare än vanligt och de går på sina lära-känna-turnéer.

År 1977 flyttade Antje Jackelén hit från den tyska staden Tübingen för att under ett år plugga teologi och lära sig svenska.
– Och det året varar än, säger hon och skrattar.
När hon tänker tillbaka på sin Uppsalatid minns hon framför allt gemenskapen med andra studenter.
– Eftersom det var mitt första år i Sverige präglades det mycket av att lära mig svenska. Jag bodde i studentkorridor på Waldenströmska studenthemmet och umgicks mycket med de som bodde där och de som jag träffade på kurser. Det var bra att jag bodde i korridor, annars hade jag nog haft det lite ensamt. Någon enstaka gång var jag med i nationslivet, men det var ingenting som jag kände till så mycket. Jag trivdes väldigt bra här, det var mycket nytt att upptäcka.
Du har varit engagerad i Svenska kyrkan i nästan 40 år. Vilka är de största förändringarna som kyrkan har genomgått?
– Fram till år 2000 var vi statskyrka, men numera är vi en fri kyrka med vissa överenskommelser med staten. Nu när vi står mer på egna ben klättrar vi i förtroende, det är en väldigt spännande utveckling. Samhället präglas just nu mycket av å ena sidan en sekularisering och individualisering, som har gjort att till exempel gemensamma gudstjänster inte är så välbesökta. Å andra sidan finns det ett nyväckt intresse för religiösa frågor och ett upplevt behov av ett språk för de existentiella frågorna.
Du är den första kvinnliga ärkebiskopen i Sverige. Vilka svårigheter kopplade till det har du stött på under din karriär?
– I kyrkan som arbetsplats finns det samma mekanismer som i många andra delar i samhället. Det är klart att jag också har upplevt situationer som att mitt förslag inte har fått gehör, men när sedan en man har gett exakt samma förslag, då säger de ”Ja! Så gör vi!”. Jag har också känt att jag måste prestera 100 procent, medan det räcker med 75 procent för en man.  Men på det hela taget har jag upplevt kyrkan som en arbetsplats som har pushat på och bejakat mina gåvor.
Upplever du i möten med kyrkor i andra länder att den Svenska kyrkan anses väldigt progressiv och modern?
– ”Progressiv” kan vara ett hedersord, men också ett skällsord. Jag tror vi är ganska respekterade som en kyrka som vill framåt, som lyssnar på sin tid. Till exempel var vi rätt tidiga med att i konfirmandundervisningen samarbeta med idrottsklubbar, så att ungdomarna kan kombinera de många aktiviteter som de har idag. Ett annat exempel är att Svenska kyrkan sedan 2009 också viger samkönade par. Redan på 1970-talet tog vi upp frågan hur vi ska se på homosexualitet och under tiden tillkom frågor om bisexualitet och transpersoner. Därtill hör självrannsakan: Hur har vi betett oss mot dessa människor? Har vi osynliggjort dem? Har vi legitimerat trakasserier? En kristen människosyn innebär att varje människa är skapad till Guds avbild och har då ett okränkbart värde, som gäller också de personer som majoriteten upplever som avvikande. Därför var det naturligt för Svenska kyrkan att tidigt i förhållande till andra kyrkor kunna säga ja till samkönade äktenskap. En hel del kyrkor utomlands tycker det är bra men säger att det inte skulle gå att driva igenom i deras kyrka, medan andra tycker det är helt fel.
Hur upplever du intresset för kyrkan hos unga människor idag?
– Jag skulle säga att unga människors intresse för teologiska spörsmål, alltså frågor om Gud och världen, kanske är större än vad de själva tror att deras intresse för kyrkan är. Vi lever ju i en tid då det inte är lika självklart som förr att odla tillhörighet i föreningar och institutioner. Också fackföreningar, partier och liknande har ju färre medlemmar idag. Så jag tror att ungdomar inte i första hand tänker på kyrkan som institution utan på kyrkan som mötet där man blir sedd som en hel människa och kan ställa alla viktiga frågor.
För studenter finns ju en egen universitetskyrka. Varför är det så?
– Studenttiden är ju en väldigt speciell tid i livet. Universitetskyrkan jobbar både individuellt med studenter men också med grupper och odlar en mötesplats för intellektuell kunskap och existentiellt mognande. Och inte minst finns Universitetskyrkan som stöd när det händer svåra saker.
Är unga mer skeptiska mot kyrkan och religion än äldre generationer?
– Det är klart att det finns ungdomar som säger: Det här med tro och religion, det är ingenting för mig. Men det finns också de som har en större acceptans för tro och existentiella frågor än vad föräldragenerationen har.  Jag har frågat unga människor om de upplever en viss beröringsskräck för religion, men de har sagt: Nej, i vår generation är det helt okej att säga ”jag är troende” och ingen tycker det är konstigt, det kan vara värre att säga det bland 50-åringar. Sedan finns det ju också bland den unga generationen en del inlärda fördomar. Det tillhör fördomars natur att de ofta fortplantar sig generation för generation och inte bygger på egna erfarenheter.
Vilka fördomar är det som kyrkan kämpar mot idag?
– En myt som lever kvar är att man måste välja mellan naturvetenskap och humaniora, mellan naturvetenskap och tro. Jag har själv forskat om relationen mellan naturvetenskap och teologi och vet att man mycket väl kan brinna för naturvetenskap och samtidigt ha en djup tro. En annan fördom är att kyrkan inte är så relevant längre, att den är på väg ut. Men en nyligen publicerad undersökning som heter förtroendebarometern visar att kyrkan får ökat förtroende.
– I slutet av förra seklet uppkom sekulariseringsteorier om att ju modernare ett samhälle blir, desto mindre plats finns det för religion. Men nu har vetenskapen gett upp den teorin. Sverige är ju ett modernt och högteknologiskt samhälle, men ändå ser vi en ökad synlighet av religion, och det skrivs och talas mer om religion i media.
Vad söker just studenter i religionen?
– Unga människor har livet framför sig och är i stor utsträckning friska och starka, men ändå har självmorden ökat bland unga, trots att självmordsfrekvensen i sin helhet har gått ner. Det kan ha att göra med att ungdomsåren är en brytningstid där man står inför de existentiella frågorna, kanske för första gången mist en människa som stått en nära, eller fråga sig: Vad ska det bli av mig? Klarar jag det här? Vilka är de rätta målen för mig? Man behöver grundkunskap, men också avgrundskunskap. Jag tror det är det som de religiösa traditionerna kan ge en människa. Så därför tror jag att vi är en framtidsbransch. Vad är försoning? Vad innebär ett gott liv? Dessa frågor kommer vi alltid att ha.