Foto: Sigrid AskerUlrika Persson-Fischier började förstå sig själv när hon läste sin första kurs i antropologi.

Antropolog tar Sibirien till Ångström

Utan järnvägar eller telefon och med krav på att försörja alkoholiserade familjemedlemmar. Det är verkligheten för många i sibiriska Altai, där Ulrika Persson-Fischier levde i ett års tid. Erfarenheterna kommer till användning i hennes jobb på Ångströmlaboratoriet.

Privat bildByn Ulrika Persson-Fischier bodde i under sin tid i Sibirien hade mycket enkla levnadsförhållanden.

Privat bildAltai är vidsträckt men har bara 300 000 invånare.

Privat bildUlrika Persson-Fischier tog del av de altaiiska familjernas vardag. Där ingick bland annat att mjölka kor.

Privat bildI Altai fanns knappt några fungerande telefoner eller infrastruktur.

Privat bildI Altai är arbetslösheten hög men många försörjer sig på små jordbruk.

Privat bildDen vackra, orörda naturen skulle kunna locka turister, men det är svårt utan infrastruktur och andra bekvämligheter.

Ulrika Persson Fischier

Från: Hälsingland

Ålder: 44

Familj: Två vuxna söner.

Jobb: Undervisar på civilingenjörsprogrammet för industriell teknik, arbetar med projektet Hållbara Campus Gotland och är konsult på bland annat Akademiska sjukhuset.

Fritid: Dansar tango, klassisk balett och modern dans och seglar (är certifierad sjöman).

Om antropologi: Det handlar om att förstå människor och när jag började läsa det började jag förstå mig själv. Antropologin är en spegel.

Om mötet med människor på den sibiriska landsbygden: De flesta hade aldrig träffat någon utlänning förut. De blev förvånade över att jag inte var någon utomjording utan helt vanlig.

Vi i väst har länge trott att vår värld är trygg och säker. Därför saknar vi strategier för att hantera osäkerhet, menar Ulrika Persson-Fischer antropolog och universitetsadjunkt på Institutionen för tekniska vetenskaper.

– Familjen jag levde med under min studie i Altai bodde ihop sju personer varav bara en hade jobb och tre var alkoholiserade. Två var dessutom invalidiserade efter att ha blivit påkörda av rattfyllerister. De hade en helt annan mentalitet och strategier för att hantera motgångar, säger hon över en kopp te på Ofvandahls.

Det är mer än tolv år sedan Ulrika Persson-Fischier för första gången kom till Altai, en region i Sibirien som gränsar till Mongoliet och Kina, för att göra fältstudier till sin doktorsavhandling i antropologi. Då kunde hon ingen ryska och hennes inställning var att hon skulle studera urbefolkningar.

– Litteraturen beskriver en hel hög med urbefolkningar i Ryssland, och att det är synd om dem. Den föreställningen kom jag dit med. Det var liksom, ”hej urbefolkning, kom och berätta!”, säger Ulrika Persson-Fischier med ett leende.

När hon började dela de sibiriska familjernas vardag – laga mat, mjölka kor och följa barn till skolan – lärde hon sig inte bara tala ryska, utan också att de själva inte såg sig som urbefolkning. För några av dem betydde begreppet ingenting, andra blev förbannade. Ulrika Persson-Fischier insåg att det var de ryska antropologerna som delat in människor i urbefolkningsgrupper utan hänsyn till deras egen självbild.

– I min studie uppstod en metastudie om antropologi. I västerländsk forskning är det självdefinition som gäller när man ska avgöra vilka som är urbefolkningar, men så ser det inte ut överallt, berättar Ulrika Persson-Fischier.

Inför forskningsresan hade hon studerat den litteratur som fanns om rysk urbefolkning och var inställd på att kulturen i Altai skulle vara annorlunda mot den majoritetsryska. Och visst visade det sig vara en enorm skillnad mellan Altai och Moskva eller Sankt Petersburg, men inte på det sätt Ulrika Persson-Fischier tänkt sig.

– Det var som att kliva direkt in i Sovjettiden. Alla sade att det varit bättre då, när man åtminstone hade el och mat. Fördelarna med Sovjetunionens fall hade inte nått Altai, säger hon.

Altai är till ytan lika stort som ett mindre europeiskt land, men har bara 300 000 invånare. Regionen består mest av vildmark. Under Sovjettiden stod utvecklingen stilla, då det sågs som ett värdelöst område. Där byggdes inga järnvägar.

– Det finns bara berg och skog. Man hoppas att den vackra, orörda naturen ska bli framtiden, men turism kräver infrastruktur. Dessutom är det väldigt kallt på vintern, väldigt varmt på sommaren och ligger så långt från havet man kan komma, berättar Ulrika Persson-Fischier.

Arbetslösheten är mycket hög och i princip varje familj har en alkoholist. I byn där hon tillbringade mest tid fanns en telefon, som bara fungerade ibland. Än i dag har Altai inget fungerande mobilnät. Under sin tid där upplevde Ulrika Persson-Fischier en jordbävning som mätte 8 på Richterskalan. Det var som om marken försvann under fötterna och det första hon gjorde när hon fick tillfälle att ringa var att meddela sina närstående att de inte behövde vara oroliga, hon hade överlevt. Men det visade sig att de inte haft en aning om vad som hänt.

– Man tror inte att det finns platser som fortfarande är okända, men det gör det.

Ulrika Persson-Fischier menar att den materiella knappheten som präglar tillvaron i Altai skapar en samhörighet som inte finns i vårt samhälle. Familjerna lever av småjordbruk som kan bestå av grönsaksodlingar och en ko. Folk samlar säckvis med pinjekottar som man hoppas kunna sälja till släktingar i andra delar av Ryssland.

– Man hjälper varandra. Systemet gör kvinnor väldigt belastade eftersom det ofta är de som måste arbeta dubbelt, och är ingenting jag vill introducera i Sverige. Men det hjälper folk att överleva där, säger hon.

Antropologisk förståelse uppnår man genom att ställa sig i människors skor, menar Ulrika Persson-Fischier. Att samla information genom deltagande observation är tidskrävande, dyrt och innebär ofta stora personliga uppoffringar från forskarens sida. Ett år långt från civilisationen är på många sätt en utmaning, men de resultat hon nådde genom sina studier i Altai hade Ulrika Persson-Fischier aldrig kunnat komma fram till på något annat sätt.

– Man använder sig själv, det kryper under skinnet. Men just därför kommer man människor nära.

Metoden skiljer sig avsevärt från hur man annars ser på forskning, menar hon. I synnerhet naturvetenskap kan tyckas ligga väldigt långt från att bada bastu och dricka te på den sibiriska landsbygden. Ändå är Ulrika Persson-Fischier i dag anställd som adjunkt på avdelningen för industriell teknik på Ångströmlaboratoriet. Bland annat ansvarar hon för entreprenörsskolan, där hon har stor användning för sina erfarenheter från Altai.

– Entreprenörer måste kunna hantera osäkerhet. Människorna i Altai har en tillvaro som inte går att beräkna, det är mötena med dem jag använder för att lära studenterna strategier.

Bland hennes studenter på Ångström finns dessutom ett stort intresse för miljö-och hållbarhetsfrågor. Klimatförändringarna gör världen i dag alltmer osäker, och den mänskliga dimensionen går inte att bortse från i teknikvetenskaperna. Ulrika Persson-Fischier tycker att institutionen verkligen uppskattar hennes arbete.

– De ska ha all heder. Jag hade jättemycket fördomar om teknologer innan jag kom dit, men det hade varit mycket svårare att komma som ingenjör till antropologin, säger hon och skrattar.

Antropolog brukar sällan lyftas fram som ett efterfrågat eller välbetalt yrke, men Ulrika Persson-Fischier berättar att det ser annorlunda ut i grannlandet Norge. Där är antropologi ett gymnasieämne och stora företag har antropologer anställda för att de har unik kompetens att förstå vad som händer mellan människor i grupper.

– Antropologin behövs för att den begripliggör. På så sätt kan man skapa förståelse och tolerans. För mig verkade det i början inte rimligt att min forskarassistent i Altai lade fem månadslöner på en rosa mockajacka. Men från hennes perspektiv var det rationellt – i det samhället är det genom sociala kontakter snarare än pengar man kommer någonstans och utseendet är ett sätt att upprätthålla sociala kontakter. Det är en av få saker de kan kontrollera, säger Ulrika Persson-Fischier.

Den insikten tycker hon behövs i alla vetenskapsområden. Det hade inte räckt att bara fråga forskningsassistenten varför hon köpte en så dyr jacka. Men genom att studera det dagliga livet i Altai under lång tid och lära känna människorna som bodde där kunde Ulrika Persson-Fischier efterhand göra en analys där hon märkte hur det kulturella hänger ihop med det materiella.

– Det kallas holistiskt perspektiv. Om man studerar helheten kan man se saker som är osynliga om man bara tittar på en tårtbit, säger hon.