Foto: Jonathan SchiessDet var gemenskapen som fick Hedvig Lind att söka sig till Juridiska föreningen redan under andra terminen på juristprogrammet. Efter att ha varit fejkrecce, ledamot i valberedningen och vice ordförande har hon denna termin tillträtt som ordförande. Ett roligt, men samtidigt krävande uppdrag som bland annat handlar om att förbättra juriststudenternas studievillkor.

En fejkrecce som tar sitt ansvar

Ergos Jonathan Schiess träffade Hedvig Lind i december, strax innan hon tillträdde sin post som ordförande för Juridiska Föreningen (JF) i Uppsala. Det blev ett samtal om ansvar, engagemang och JF:s eventuella image-problem.

Foto: Jonathan Schiess.

Hedvig Lind började engagerade sig i Juridiska Föreningen (JF) tidigt. Jag träffade henne första gången på min reccevecka där det visade sig att hon hade varit vår fejkrecce. Från att ha varit fejkrecce på termin 2 har hon nu i vår alltså tillträtt som ordförande för JF.

När vi ses i mitten av december är hon däremot fortfarande vice ordförande. Intervjun äger rum i en av JF:s nya lokaler på Övre Slottsgatan. Det luktar färskt trägolv och målarfärg. På kontoret sitter även Felix Wideroth, som vid intervjutillfället ännu är ordförande. Han ser upptagen ut. Med over-ear-hörlurar och en intensiv blick på datorskärmen är det inte svårt att föreställa sig arbetsbördan som ordföranderollen för med sig.  
Jag och Hedvig sätter oss ner i köksdelen av kontoret. Hon har alltid har velat plugga i Uppsala, börjar hon berätta när jag har slagit upp min laptop och satt min mammas gamla telefon på ”rec”. Varför siktet var inställt på just Uppsala vet hon inte riktigt. Förmodligen tack vare Uppsalas rykte som en grym studentstad, säger hon.
Engagemanget i JF började tidigt. Det har gått fem terminer sen hon började läsa juridik våren 2014 och hon har varit aktiv sedan termin 3. Eller termin 2, om man räknar rollen som fejkrecce.
– Jag tyckte att det var så kul när jag själv började. Att få vara med i mottagandet av nya studenter, svara på frågor och hjälpa studenterna under sin första del av studierna är väldigt spännande, säger hon.

Hon menar att det var gemenskapen i JF som fick henne att fortsätta engagera sig.
– Det kändes självklart att fortsätta söka mig till det sammanhang där jag redan kände folk. Och sen är det väldigt kul. Det här kan jag ju inte sluta med, liksom!

Att hon skulle söka vice ordförande-posten förra våren var dock långt från självklart.
– Jag är lite förvånad själv. Jag trodde aldrig att jag skulle göra det när jag började läsa juridik. Men det hände väl något längs vägen. Jag satt som ledamot i valberedningen under en tid och då såg jag problemen som finns med att få folk att bli mer aktiva i föreningen. Det blev en fråga som intresserade mig.

I bakgrunden fortsätter Felix att hamra på vid sitt skrivbord. Kanske skriver han ett mail till någon viktig figur om något möte där det ska bestämmas viktiga saker. Det känns proffsigt på något sätt. Jag är snart tjugofyra år, men har aldrig bokat ett möte. Jag undrar om Hedvig aldrig tycker att ansvaret hon tagit på sig har varit ansträngande.
– Alltså det är ett ansvar jag lägger mycket på mig själv. Och det har varit ganska krävande ibland. Det är väldigt roligt, men ja, ibland inser man att man inte kan påverka allting till det bättre.

I vår kommer Hedvig att vara ordförande för JF. Hon säger att det var ett naturligt steg att söka ordförandeposten efter sin tid som vice.
– Jag har påbörjat en del saker som jag gärna vill fortsätta med. Plus att ordföranderollen innebär en helt annan typ av ansvar. Det handlar mer om studiebevakning och om JF:s möjlighet att påverka hur studenter har det på programmet.

Och så är det frågan om att få folk att engagera sig.
Jag har inte varit särskilt engagerad i JF, förutom nu som fejkrecce. Men jag har fått känslan av att en del juriststudenter tycker att JF är en rätt torr organisation. Att de som är engagerade tar sin roll på alldeles för stort allvar. Har ni ett image-problem?
– Alltså det som vi har haft problem med förut är att folk uppfattar JF som en ganska stängd förening. Att det är svårt att komma in i den. Det har vi varit medvetna om länge och arbetar aktivt med för att förändra, säger hon och fortsätter:

– Men det är svårt, den där balansgången. Det ska inte upplevas som en stängd förening, men samtidigt blir de som jobbar inom JF väldigt bra vänner som ofrånkomligt bildar en intern grupp. Utåt sett kanske det inte upplevs som inbjudande, vilket är väldigt synd och tråkigt. Men vi är väldigt öppna och välkomnande mot alla nya.

Som ett steg i att förbättra kontakten med JF:s medlemmar har det i vår tillkommit en ny ämbetspost som heter kommunikationsansvarig. Den som sitter på posten ska se till att marknadsföringen av JF fungerar bra och se på vilka sätt JF bättre kan nå ut.  
Om du kan sammanfatta det för mig, varför borde jag och läsarna engagera oss i JF istället för att överkonsumera Netflix och överbliven julmust?
– Alltså anledningen till att jag engagerade mig var det sociala sammanhanget. Man lär känna folk från alla terminer och man känner att man alltid kan dra till Jontes, dricka kaffe och bara hänga när man känner för det. Rent juridiskt tränas man ju också i att ta ansvar och ta hand om administrativa uppgifter, beroende på vilket ämbete man innehar. Just nu håller vi på att skapa fler morötter till de som faktiskt söker sig till jobbet som ämbetsmän, till exempel i form av billigare biljetter till sittningar och andra evenemang.

Jaha, så du menar att ämbetsmännen är lite mer värda än oss andra?

– Haha, nej, men vi vill visa att ett engagemang kan ge vissa fördelar. Vår förhoppning är att de här fördelarna leder till att andra blir sugna på att bli mer aktiva i JF. För övrigt får man gratis kaffe på Jontes som ämbetsman, vilket inte är helt fel!

Jag packar ihop min dator och klär på mig min vinterrock. I dörröppningen på väg ut hör jag en av dem fråga den andra:
”Hade du mailat X angående Y och Z?”
En känsla av att jag befinner mig i ett händelsernas centrum griper tag i mig. I det här rummet tas det beslut som faktiskt påverkar människor.
Jag går ut på gården och jag inser att jag är hungrig. Kylen står tom där hemma. Jag orkar inte handla. Ett viktigt beslut måste tas. Max eller Donken. Max? Eller Donken?