Foto: Lina SvenskSolmaz Mizanaghasi , 22 år, började läsa till läkare vid Uppsala höstterminen 2016. Hon tycker att studielivet har levt upp till de förväntningar hon hade innan hon började plugga. Första intervjun med Solmaz kan du läsa på ergo.nu.

Läkarstudenten Solmaz

Foto: Lina SVenskFem snabba:

Bästa studieplatsen?
Carolina Rediviva och BMC-biblioteket.
Bästa sättet att koppla bort studierna?
Hålla på med IFMSA, dansa Bodycombat och Zumba samt hänga med vänner.
Tråkigaste kursboken?
Lippincott's biochemistry
Lunchlåda eller köpt lunch?
Köpt.
Ditt bästa guilty pleasure?
Äta 1 kg sötsaker och godis varje dag (kämpar för att gå ifrån det).

Första intervjun med Solmaz kan du läsa här!

Även om inte allt har varit en konstant dans på rosor så vidhåller Solmaz Mizanaghasi att Uppsala lever upp till alla de förväntningar och förhoppningar hon hade för ett halvår sedan, då hon lovsjöng staden som nyantagen läkarstudent. Uppsalabo är hon sedan oktober när hon flyttade in i en etta i V-Dalas bostadsområde Majklockan – hennes första egna bostad.
– Mina föräldrar hälsar på ganska ofta, men visst kan jag sakna dem ibland.
Vi sitter i Medicinska föreningens lokaler på Akademiska sjukhuset. På ett stort bord, jämte vårt, har man dukat upp mötesfika värdigt namnet. Mariekexobligatoriet tycks äntligen ha fått ge vika för lösgodisgenerationen. Om en dryg halvtimme ska den lokala Uppsala-grenen av IFMSA, International Federation of Medical Students’ Association, ha möte. Solmaz sitter med i föreningens arbetsgrupp för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter, och är just nu engagerad i det så kallade Maama-projektet.
– Vi stödjer barn och mammor i Uganda för att de ska få bättre mödravård och minska mödradödligheten. Vi har genomfört en fundraising och säljer armband som jag har gjort, säger Solmaz och visar upp ett nätt armband med svarta och gula pärlor som hon har runt sin handled.
Pengarna går till att dela ut ”birthkits”, som ska minska infektionsrisken vid förlossning, till gravida ugandiska kvinnor som ofta väljer att föda i hemmet.
Solmaz lyser upp när hon pratar om projektet. Hon tycks noga ha övervägt var hon ska lägga de timmar hon har utöver det krävande läkarprogrammet. Något hon har fått lära sig de senaste månaderna är hur hon ska planera sin tid.
– Det blev tydligt väldigt snabbt att universitetsstudier skiljer sig mycket från gymnasiet. Man har större ansvar. Men jag blir bättre och bättre på att greppa hur man ska studera och vad man ska fokusera på.
Bland de svårare kursmomenten säger hon har varit att öva på att bemöta patienter, där en student agerar läkare och den andra patient i en situation som filmas och sedan utvärderas av lärare och andra studenter.
– Vi får träna på hur man ska prata och vad man ska fråga. Vid ett övningstillfälle när jag agerade läkare tog jag lite illa upp, när den som agerade patient ihärdigt upprepade att jag hade fel. Det kanske var för att det var min kompis som var patient, men det var också nyttigt för att jag insåg att man måste hitta genvägar för att nå fram till patienten.

Solmaz säger att hon har blivit väldigt självständig sedan hon och hennes mamma flyttade tillbaka till Sverige från Iran 2015. Förra gången vi sågs berättade Solmaz att hennes mamma helst hade velat flytta med henne till Uppsala om den möjligheten fanns.
– Hon har vant sig ganska bra vid att jag inte bor hemma längre, men hon ringer eller sms:ar varje kväll och frågar var jag är och vad jag gör. Hon har alltid koll på mig, men hon har blivit lite bättre i det avseendet.
Som en person vars föräldrar hörde av sig smått i överkant (läs: 1-2 gånger om dagen) när flytten till studieorten skedde, kan jag inte låta bli att fråga om det inte kan bli påfrestande att inte få en dags andrum då och då.
– Haha! Njae, det beror på. Ibland kan hon ringa mitt under en lektion när jag inte kan svara och då sms:ar hon ”var är du?!”, men ofta längtar jag efter att få prata med henne.
Att bo ensam menar hon har varit en nyttig upplevelse hittills, att tvingas sköta ett hushåll själv.
– Det svåraste har nog varit matlagningen. Tiden finns, men jag tycker att det är rätt svårt.
På fritiden, mellan studier och IFMSA-engagemang, tränar hon bland annat Zumba och body combat.
– Jag gillar att promenera mycket. På jullovet bestämde jag mig för att går och se en av Uppsalas sevärdheter varje dag, så det blev väl runt fem eller sex stycken. Bäst var anatomiska teatern på Gustavianum, den var magisk.
I vår funderar hon på att börja engagera sig i någon nation.
– Men jag har inga fasta planer än, vi får se hur mycket tid jag har. Just nu är det IFMSA som gäller.