Foto: Sigrid AskerNina Hemmingsson ställer för första gången ut i uppväxtstaden Uppsala. Det var här allting började, med Ergo som första uppdragsgivare.

Kämpar mot duktigheten

Hennes bitska, storögda figurer är välbekanta och kära för många. Konstnären och serietecknaren Nina Hemmingsson försöker dock undvika att ge publiken vad den vill ha. Nu ställer hon för första gången ut i uppväxtstaden Uppsala.

På golvet längs med de ännu tomma, vita väggarna i utställningssalen på Bror Hjorths hus ligger Nina Hemmingssons teckningar och väntar på att hängas upp. Några känner jag igen, andra har kommit till de senaste dagarna.
– Jag går på infall. Får jag en idé stannar jag kvar i den, säger Nina Hemmingsson.

Hon ritar oavbrutet under intervjun, och håret är uppsatt med två penslar. För den som följer Nina Hemmingsson på Instagram och har sett hur hon bär teckningsblocket med sig på barer och kaféer ligger det nära till hands att tänka på henne som någon som är ett med sitt skapande. Den bilden tycks inte vara alltför överdriven. Nina Hemmingsson har tecknat så länge hon kan minnas, och säger att hon skulle må dåligt om hon inte gjorde det.
– Den här utställningen är till stor del baserad på små teckningar. Det är praktiskt, småblock kan jag ta med så jag jobbar lite överallt, säger hon.

Sedan en tid tillbaka arbetar Nina Hemmingsson halvtid som förläggare på Kartago, men större delen av sitt vuxna liv har hon arbetat med sin egen konst på heltid. Hon gör inga förespeglingar om att det skulle vara ett jobb som vilket som helst.
– Efter alla år har jag fortfarande inte fått till någon struktur. Jag går på inspiration, fast folk säger att man inte ska det. Det har jag inte riktigt velat säga, det känns som att folk vill höra att man arbetar mellan nio och fem som på en vanlig arbetsplats, säger Nina Hemmingsson.

Nu skissar hon idéer till en målning hon ska göra på en av lokalens väggar inför utställningen, som går under namnet ”Jag kallar den ’PANIK’”. Nina Hemmingsson säger att den egentligen inte har något tydligt tema eller en röd tråd, men att känslor av panik, oro och ångest ofta ligger grund för hennes serier. Det jag själv alltid har uppskattat hos Nina Hemmingsson är hennes förmåga att gestalta det där som kliar under huden, som inte alltid är så lätt att erkänna ens för sig själv. Men samtidigt som de karaktäristiska storögda och cyniska figurerna onekligen har hittat sin marknad är det viktigt för Nina Hemmingsson att inte anpassa sig efter vad läsarna förväntar sig. Att vara ”duktig”, och besvara folks förväntningar är något hon ständigt kämpar mot.
– Jag är ju väldigt aktiv på sociala medier, men jag brukar lyckas med att inte påverkas av vad följarna tycker. Det enda jag kan göra om jag vill att det ska bli bra är det jag själv har lust med, säger hon, och tillägger,
– Det är fint att kunna kommunicera direkt med folk på Instagram, därför är det ändå värt det.

Nina Hemmingsson beskriver sig som en person som har lätt att plocka upp signaler om vad omgivningen förväntar sig, och anpassa sig därefter. Ett sätt att undvika det är att ofta byta tekniker och verktyg.
– Jag vet exakt hur man gör för att vara en ”perfekt tjej” men passar mig för att vara det. I det vanliga livet händer det att jag sviker mig själv, och det kanske man måste ibland för att det inte ska bli jobbigt. Men i konsten behöver man inte anpassa sig, säger hon bestämt.

Parallellt med att Nina Hemmingsson själv under sin verksamma tid har blivit säkrare i sitt skapande, har också hennes huvudkaraktär, den som oftast återkommer i hennes enrutingar, blivit mer bestämd.
– Hon har fått en helt egen personlighet som jag inte alltid styr över.

Under uppväxten i Norby och Eriksberg var det aldrig självklart att Nina Hemmingssons stora intresse för teckning skulle bli hennes framtid. Ingen annan i släkten arbetade med konst, och det ansågs knappast vara ett ”smart karriärsval”, som hon säger med ett snett leende.
– Det tog lång tid innan jag fattade att det var det här jag skulle hålla på med. Jag gick olika konstskolor, och på det sättet stängde jag dörren till fler och fler andra möjligheter. När jag gick på Wiks folkhögskola tidigt 90-tal tog jag beslutet.

Sitt första riktiga uppdrag som tecknare hade Nina Hemmingsson för Ergo, mellan 2002 och 2009. Hon skickade in arbetsprover på eget initiativ och fick ja. Unga människor, som Ergos läsare ofta är, är en tacksam publik, tycker hon, samtidigt som hon undviker att vända sig till någon specifik målgrupp.
– Mina serier är för människor från tonåren och uppåt. Det är roligast när det är blandat, säger Nina Hemmingsson.

Tolv år har gått sedan hon lämnade Uppsala för Stockholm. Utställningen på Bror Hjorths hus är hennes första någonsin i uppväxtstaden, och Nina Hemmingsson tycker det är roligt att ha en anledning att återvända hit. Liksom för många som vuxit upp i lärdomsstaden är det inte genom universitetet och studenttraditionerna hon har präglats av Uppsala. Nina Hemmingsson läste genusvetenskap en termin och visst har hon haft kårleg och gått på nationer, men var aldrig speciellt engagerad i studentlivet.
– Jag föraktade snarast det studentikosa. Samtidigt känns det så väldigt bekant när man har vuxit upp här, säger hon.

Istället förknippar Nina Hemmingsson Uppsala med närheten till skogen. Hennes kärlek till naturen grundlades under barndomen. Liksom flera av karaktärerna i hennes serier har hon hund, en tioårig storpudel som heter Tora. Att tillbringa tid i skogen är viktigt för Nina Hemmingsson, annars säger hon att hon inte har någon direkt hobby vid sidan av tecknandet och skrivandet.
– Det är väl helt enkelt så att min hobby är mitt jobb, säger hon.
Utställningen ”Jag kallar den ’Panik’” pågår till och med 13 maj.