Illustration: Lina SvenskMan brukar prata om att julen är "magisk", men känns det inte lite faktaresistent att kalla den det? Ergo försöker ta reda på vad det där magiska egentligen är.

En dekonstruerad jul

Så var den här – årets mest omhuldade högtid med allt vad det innebär. Musiken, dekorationerna, granen, maten. Men det som får det att tindra i barnens ögon sticker i andras. Ergo har djupdykt i allt som hör julen till för att försöka förstå både lockelsen med och aversionen mot årets mesta högtid. Varför lyssnar vi på exakt samma julmusik år ut och år in? Varför är julens estetik så osmaklig? Och varför äter vi sådana vansinniga mängder kött?

Foto: Lina SvenskGuy Dammann, lektor i estetik och musikskribent.

Foto: Lina SvenskIrene Martinez Marin, doktorand i estetik.

Foto: PrivatÅke Lindelöw, fältentomolog vid SLU.

Foto: PrivatOwe Ronström, professor i etnologi på Campus Gotland.

Illustration: Lina Svensk"När barrlushonan lägger ägg kan det längst ut på granskotten ske en kemisk reaktion som ger upphov till en ananasliknande gallbildning," berättar Åke Lindelöw.

”Man ska hata julmusik”

Jag vill ogärna skriva ”nu för tiden” – det får mig att låta som en brådmogen stofil – men nu för tiden börjar väl ändå butikerna blasta igång julmusiken alldeles orimligt tidigt på säsongen? Första gången på året man hör dem känns det lite som en scen ur en skräckfilm när en speldosa mystiskt börjar plinka inne i det sedan länge övergivna barnhemmet och man bara vet att en biroll är sekunder från att dö. Fast barnhemmet är istället H&M eller Åhléns i slutet av november och speldosan en upphottad version av typ Julen är här (vilket där och då dessutom är en flagrant lögn) som läcker ut på gatan när de automatiska dörrarna glider upp.
Här går väl åsikterna isär, är du som jag knyter du näven i fickan och knatar bort från kommersen – jag har inga planer på att gå den där birollens öde till mötes, om än bara metaforiskt. Men även de som gillar julmusik måste väl höra hur enformig den är? Topplistan över de jullåtar vi lyssnar mest på, både på radio och på Spotify, har bestått av i princip samma låtar i åratal, med undantag för några moderna låtar som gästspelar ett år eller två innan de motas bort av Band Aid, Wham och Just D. Faktum är att den modernaste originallåten som ohotat lyckas hålla sig fast i toppen (plats ett till och med) är Mariah Careys sönderspelade dänga All I Want For Christmas Is You och den är från 1994(!).
Varför är det så här? Varför lyckas vi inte ta till oss ny julmusik? Det är som att hela landet och stora delar av världen blir stenkonservativa runt jul och vägrar öppna öronen för något annat än en beprövad klassiker.
Och varför är mycket av den här musiken så irriterande?

– Man ska hata julmusik när den sprutar ut från affärerna i mitten av november. Det är nyttigt, säger Guy Dammann.
Han är lektor i estetik och timlärare vid institutionen för musikvetenskap i Uppsala. Dessutom är han musikskribent för bland annat The Guardian, The Financial Times och Svenska dagbladet. Har någon i Uppsala mandat att uttala sig om att det är rätt att hata julmusik i november är det han.
Vad är modern julmusik? Om man bortser från att texterna har tema jul och vinter, går det att definiera det musikaliskt?
– Det är inte en specifik genre, men ändå hör man ofta bara på det rent musikaliska att något är en jullåt. Det kan vara att de innehåller till exempel bjällror, triangel, tamburin och andra högoktaviga slagverk. Sedan har de oftast ett tydligt känslouttryck i att de förmedlar glädje.
Så det går kanske inte att avfärda julmusiken på samma sätt som jag avfärdar exempelvis death metal och dansbandsmusik – med ett ”det är inte min genre” – likväl finns irritationen där. Guy Dammann har några förklaringar till varför det är så.
– För det första är jul väldigt sammanvävt med konsumtionskulturen nu för tiden. På alla offentliga kommersiella platser vill butikerna ge en lättigenkännlig signal om att du nu måste tänka på att det snart är jul och då spelar man de här jullåtarna vi hört så många gånger förut på repeat. Julen i sig kan ju förstås vara trevlig att tänka på i november, som inte är en så rolig månad, men vi blir stressade och irriterade av att påminnas om att vi måste konsumera. Sedan har det också att göra med att vi tvingas in i det kollektiva.
Guy Dammann menar att man på ett sätt tvingas åsidosätta sin egen smak och stil – något som är väldigt viktigt för att hävda sin individualitet – till förmån för det kollektiva rent smakmässigt kring jul, vilket inte uppskattas av alla. Den gemensamma smaken kring jul är väldigt kitschig, det vill säga något som tappat sitt ursprungliga värde genom reproduktion, både estetiskt och funktionellt.
– Stilla natt, en psalm ursprungligen, är typexemplet på en jullåt som har reproducerats så mycket att den har tappat sitt ursprungliga värde och blivit kitschig. Det känns inte genuint längre, vilket kan irritera många. Problemet är bara att nu har kitsch blivit så starkt förknippat med jul att det kanske är ett måste för att julkänsla över huvud taget ska infinna sig hos vissa.
Men om vi nu ändå tvingas samexistera i den här kollektiva kitschpsykosen, kan vi inte slänga in lite nya låtar i vår moderna julmusikskanon så att vi åtminstone får lite variation? Varför har ingen på riktigt lyckats göra det sedan -94?
– Julmusik blev allmänt kommersialiserat i och med Phil Spectors julabum som kom ut under 60-talet. Där finns bland annat just Stilla natt med, tillsammans med en del andra, mer moderna ”Christmas carols” som blev lite ”rocked up.” Det blev en enorm kommersiell succé och är ursprunget till att så många rock- och popartister under flera decennier därefter försökte göra egna julsinglar och -album.
Att ingen, sedan Mariah Careys monsterhit, lyckats producera en jullåt som tagit sig in i vår kanon tror Guy Dammann helt enkelt har att göra med att den epoken när det var möjligt har passerat.
– När en förändring sker i vår kultur, som att julmusiken kommersialiseras, finns utrymme för ett kanonskapande. Det behöver inte nödvändigtvis ske där och då, utan kan komma i efterhand, men i en kulturkanon ingår ofta några grundverk, som till viss del kan bytas ut eller försvinna, men i huvudsak består den av samma verk. Och det går inte att i efterhand bara bestämma att något nytt ska börja ingå i den.
Så ja, vi får väl leva med att det är samma gamla dängor som spelas fram till jul; vara tacksamma för de minst dåliga (The Pogues Fairytale of New York enligt Guy Damann) och fly eller kapitulera inför de sämsta (Band Aids Do They Know It’s Christmas). Om det ändå stannade vid musiken…

Fint i det fula

Man talar ofta om hur vackert allt är i juletid – de levande ljusen, tindrande stjärnor, dörrkransar i järnek och gran. Men en sådan där smakfull och klassisk Jenny Nyströmsk jul ser man inte ofta i verkligheten. Här tänker jag sticka ut hakan och påstå att mycket av julens estetik i själva verket är objektivt ful; glittergirlanger i allsköns färger, porslinstomtar med självgoda flin och för trånga byxor, självlysande renar, blinkande kulörta ljusslingor, adventsstakar i furu, fransgardiner, julkrubbor och guldlackerade pastaänglar. Med undantag för några få nitiska minimalister och övermänniskor blir det liksom lite fulare hos varje familj över jul. Men till skillnad från julmusiken så uppskattar jag det här osmakliga julbesöket – just under jul tycker jag att det är fint med även ”fult” julpynt. Varför?
Doktoranden Irene Martinez Marin är även hon anställd på filosofiska institutionen och forskar inom ämnet estetik. I sin pågående avhandling tittar hon på vilken funktion känslor har i hur vi uppskattar konst. Hennes teori är att det är mer komplexa känslor och finstämda kognitiva funktioner, snarare än grundaffekter – så som ilska, glädje och sorg – som ger ett objekt estetiskt värde.
Att kalla julpynt för ”konst” vore en överdrift som heter duga, men kan det ändå vara samma kognitiva funktioner som gör att vi uppskattar juldekorationer?
– När vi pratar om mer komplexa emotioner så inkluderar det både intellektuella känslor och självreflekterande känslor, alltså att din person och dina erfarenheter är en del i hur känslan fungerar. Nostalgi är ett exempel på en sådan.
Irene Martinez Marin förklarar att man brukar skilja mellan två typer av nostalgi – ”reflekterande” (reflective) och ”återupprättande” (restorative). Den förstnämnda innebär att man tänker tillbaka på saker som hänt med en acceptans för att det tillhör dåtiden, medan den återupprättande snarare handlar om att försöka återskapa och återuppleva en känsla.
– Återupprättande nostalgi behöver inte nödvändigtvis innebära att man vill återskapa en känsla man själv upplevt, utan kan ha att göra med att man försöker återskapa ett slags kulturellt kollektivt minne. Ser man till julen så finns det många filmer, böcker, berättelser, och så vidare, som tillsammans bygger upp ett positivt narrativ kring vad högtiden innebär – familjeåterföreningar, generositet och glädje – som kanske inte alls är kopplade till individens faktiska upplevelser.
Att man uppskattar en ful julkrubba som gått i arv i generationer är kanske inte så förvånande då den har ett sentimentalt värde, men att man även kan uppskatta en ful julkrubba som införskaffades på Rusta i fjol skulle alltså kunna förklaras med att den gör oss nostalgiska över en kollektiv bild av julen och därigenom får emotionellt värde. Men innebär det att den av samma anledning får ett estetiskt värde?
– Det estetiska värdet i ett objekt ligger mycket i intentionerna. En julgran blir inte konst bara för att någon har klätt den vackert, men man skulle kunna tänka sig att en konstnär skulle kunna använda en nästan identisk julgran, typ Jeff Koons [mest känd för sina enorma ballongdjur, reds. anm.], i en konstinstallation där den skulle få ett estetiskt värde. Men pratar man om god smak generellt i förhållande till jul så finns det förstås normer även inom den estetiken. Det går att se skillnad på en gran klädd i god smak och en klädd i dålig smak. Jag tror att många som ogillar julens estetik har problem med att så mycket av den inte känns genuin, säger Irene Martinez Marin.
Det var det där med kitsch, ja.

Bland parasiter och turister

Apropå granen: när jag var liten var idealet i min familj ”Disney.” Den skulle vara sådär översållad med glitter, kulor och lampor att man inte såg trädet för allt pynt (är det därför jag gillar fult julpynt? Heureka! Reflekterande och återupprättande nostalgi i ett). I grunden skulle den vara yvig, jämn på alla sidor och helst helt konformad. Och snodd. Ett par dagar innan julafton brukade vi långsamt cruisa förbi skogarna på landsvägen och intensivt spionera åt alla håll och kanter efter det perfekta exemplaret. När mörkret sedan föll åkte vi ut med sågen för att fälla det. Eller ja, mamma och pappa fick sköta fällandet medan vi barn tittade på från värmen i bilen. Vilken spänning! Nu för tiden är vi mindre äventyrslystna och införskaffar granen på lagligt vis, aldrig i plast dock (för att det ska vara sagt – en äkta, närodlad gran är bättre ur miljösynpunkt än en plastgran även om den används i tio år enligt skogssverige.se). Drömmen vore ju att få med ett par lite lagom spjuveraktiga jordekorrar som kan liva upp julaftonen lite, men verklighetens fripassagerare är inte riktigt lika gulliga. Eller, det beror kanske på vem man frågar förstås?
– Julgranen är en växt som alla andra och har många djur som livnär sig på den. Hur många och vilka arter beror på varifrån den kommer och hur den är odlad, säger Åke Lindelöw som är fältentomolog vid Sveriges lantbruksuniversitet, SLU.
De odlade granarna är ofta så intensivt skötta och besprutade att de bara för med sig ett fåtal fripassagerare, men en naturlig skogsgran – vanligtvis rödgran – kan husera upp till 50 olika småkrypsarter och flera tusen individer, plus deras avkomma i form av ägg.
– Den grupp det finns absolut mest av är kvalster, både de som livnär sig på trädet och de som jagar de förstnämnda, alltså rovkvalster. Sedan finns det en hel svans av insekter, dels de som bor på granen och dels så kallade turister som bara råkar befinna sig på trädet när det huggs och tas in; ägg från bladlöss, fjärilar och växtsteklar; hoppstjärtar som lever nertill på stammen och livnär sig på alger; barrlöss. Och där det finns löss kan det finnas nyckelpigor. Har man tur kan man få in en av våra vackraste nyckelpigor – ögonfläckig nyckelpiga som kan bli uppemot en centimeter stora.
Jag får väl erkänna att tanken på centimeterstora nyckelpigor ger en annan rysningar, men Åke Lindelöw påpekar, med all rätt, att insektsmotståndet i gemen har blivit för stort idag.
– Vi lever i en tid när smådjur blir otäckare och otäckare, men barn är ju ofta väldigt intresserade av småkryp av naturen. Jag tycker snarare att man ska passa på att undersöka djuren i samband med att man fasar in granen i farstun. Lägg ett vitt lakan på golvet och dunka av granen så kan ni inspektera några av de kryp som följt med granen.
Något som är riktigt trevligt att se på granen, menar Åke Lindelöw, är så kallade gallbildningar som skapas av vissa insekter och parasiter på växtligheter.
– När barrlushonan lägger ägg kan det längst ut på granskotten ske en kemisk reaktion som ger upphov till en ananasliknande gallbildning. In i den här lilla ananasen, som består av 20-40 hålrum, kryper de små nykläckta lössen in och suger näring. När lössen sedan lämnar ananasen finns den här bildningen kvar, fast torkad, i flera år, och den kan man se på vissa julgranar.
Till följd av besprutningen av granodlingarna ser man inte ofta de små ananaserna på köpegranarna. Köparna vill tyvärr ha ”felfria Disneygranar” (ehem), säger Åke Lindelöw.
Så är det en genuin julgran man är ute efter, snarare än kitsch, kanske man borde omfamna de små krypen? Om det inte är direkt skadliga vill säga?
Kan de här lössen och parasiterna börja attackera ens krukväxter när man tar in granen?
– Nej, absolut inte. Flera av djuren tål inte ens att vara inomhus och dör inom bara några timmar för att det är för torrt. Det är ingen ohyra man får med sig in via granen. Pälsängrar och liknande insekter behöver man inte heller vara orolig för, men de finns redan i alla bostäder.
Snarare får man med sig nyttodjur som spindlar, som kan äta upp de lite mindre välkomna djuren, menar Åke Lindelöw.
Släng er i brunnen, Piff och Puff.

It’s the most särskilda time of the year

Så har man då tvångsmatats med julmusik en dryg månad, gjort hemmet lite fulare (men betydligt mysigare) och släpat in en mer eller mindre nedlusad gran. Snart når vi kulmen på det hela – självaste julafton! Att den liksom firas på ett förhållandevis unisont vis från norr till söder – bland de som över huvud taget firar ju vill säga – är kanske inte så märkligt; det är väl just det som utmärker en kulturell tradition. Men ett par grejer med den typiska svenska julen sticker ut för mig och behöver en förklaring – varför äter vi sådana kopiösa mängder kött? Jag är inte vegetarian själv, men det är något nästan snuskigt med hur sjuka mängder korv, köttbullar, revbensspjäll, skinka och fisk vi sätter i oss. Och varför är vi så upphakade på tv:n? Eller mer bestämt – varför kollar vi slaviskt på vad som i princip är att klassa som en enda lång reklamfilm för Disney?
Många av våra jultraditioner, eller högtidstraditioner och ritualer generellt egentligen, har helt enkelt blivit till för att tydligt dra en gräns mellan det särskilda och det vanliga, förklarar Owe Ronström, professor i etnologi vid Uppsala universitet, Campus Gotland.
– Matens annorlundahet är till exempel väldigt viktig. Mjölkmat och äggmat ansågs tidigare som väldigt fint, liksom kött. Hade man för bara hundra år sedan kunnat se hur mycket kött vi konsumerar till vardags idag hade man blivit förfärad. I Sverige har vi historiskt sett ätit väldigt lite kött, säger han.
Förutom att det ansågs som extra lyxigt att konsumera kött vid jul gjorde man det också av praktiskt skäl. Späcket på djuren sinade under våren och de var alltså som fetast under vintern. Även om vi inte ser köttprodukterna på julbordet som särskilt speciella och lyxiga idag lever många av dem kvar, men vi gör ofta något speciellt med dem för att de ändå ska markera att julen skiljer sig från årets övriga dagar. Som att skinkan griljeras och äggen dekoreras.
Lika viktigt som det är att markera en viss högtids annorlundahet har det varit och är det att det finns en kontinuitet från år till år. Och detta tror Owe Ronström kan förklara varför vi så ihärdigt håller fast vid Kalle Anka.
– När Kalle började visas 1959 fanns bara en tv-kanal och tecknad film var på den tiden något utöver det vanliga som man inte fick se särskilt ofta. Det var alltså tydligt något annorlunda från vardagen och i och med att det fortsatte visas på julafton fick det också en kontinuitet.
Tror du att man kommer sluta titta på Kalle inom en snar framtid? De där klippen finns ju att se på nätet året runt för den som vill?
– Man har ju trott att det är på väg att försvinna, men jag tror faktiskt att det kommer dröja länge innan det gör det. Det har blivit en så fast tradition. Att det går att se året runt tror jag inte spelar så stor roll, det är kontinuiteten och funktionen som markör som är det viktiga.
Och ser man till statistiken så verkar Owe Ronström ha rätt. Enligt Mediamätning i Skandinavien har Kalle legat i topp över årets mest sedda program sedan de började mäta på 90-talet. Både 2016 och 2017 knep Kalle förstaplatsen i mätningarna med drygt 3,7 miljoner tittare bägge åren. En jultradition som dock tycks ha fasats ut ganska nyligen är dans och musicerande.
– Tidigare hade man lekstuga på julen. Man sjöng och spelade musik, dansade och spexade för varandra. Men numera får många utlopp för det där dagen efter istället, när hemvändare går ut på krogen på juldagen.
Det finns trots allt många goda anledningar till varför vi håller fast vid julens traditioner, likväl känner många en stark aversion mot den. Jag frågar Owe Ronströms om hans teori till varför det är så och han glider in på samma spår som Guy Dammann.
– Sverige är ett av de mest individualiserade länderna i världen och allt som kräver att man blir en del av ett kollektiv är svårare att få till av den anledningen. Sedan producerar all typ av tvång och plikt ett motstånd, se bara på värnplikt och skolplikt – det där kan man vara nostalgisk och romantiserande över i efterhand, men väldigt många känner ett motstånd när man väl är i det. Det finns förstås inget lagstadgat tvång att fira jul, men det finns en stark kulturell press som gör att det för vissa uppfattas som ett tvång.

*
Julen är ju en sensmoralernas högtid, så det känns som att jag borde ha en sådan att komma med nu i slutet av det här eposet. Men jag känner mig inte som en Benjamin Syrsa, ingen Karl-Bertil Jonsson eller ens en Arne Weise, så vi skippar nog det där.

God jul på er!