Foto: Micke Sandström/Uppsala Stadsteater"Carmen fördärvar alltså den ene, men öppnar upp något slags djup i den andre. Som en studie av vad passion kan göra med människor är det inte annat än mästerligt. "

Sublimt möte mellan klassiskt och modernt

"Fastän behäftad med vissa brister, är uppsättningen djärv och i slutändan lyckad."
Ergos recensent Fredrik Sixtensson ger tummen upp till Uppsala Stadsteaters tolkning av Georges Bizets klassiska opera "Carmen".

Regi: Anna Bergmann

Medverkande, rollista:
Remenda: Jennifer Amaka Pettersson. Escamillo: Daniel Engman. Mercedes: Lolo Elwin. Dancairo: Joakim Gräns. Zuniga: Andreas Grötzinger. Tjuren & Carmens spöke: Uli Kirsch. Frasquita: Katja Lobas*. Don José: Thomas Volle. Micaela & Mica: Emelie Wallberg. Carmen: Frida Österberg.

Carmen visas på Uppsala Stadsteaters stora scen till och med 17 november.

Så letar sig Bizets Carmen, uruppsatt 1875 i Paris, in på Uppsala Stadsteater i regi av Anna Bergmann. Denne poängterar i programbladet att moderna instrument möter traditionella, att Bizets arior möter deeptech och dubstep, och att man därmed skapar en ny sång för Carmen.

Allt detta är sant, så när som på det sistnämnda. Bizets opera Carmen, vars titelkaraktär är en romsk flicka som hamnar i ett våldsamt triangeldrama och till sist mördas av sin älskare José, handlar nämligen egentligen inte om Carmen. Den frihet, integritet och passion, som hon enligt Stadsteaterns beskrivning sägs besitta, framställs mer som ett slags syndafördärv. Hon tycks driven av ohämmad lust snarare än av kärlek, hennes personlighet tycks vara diabolisk snarare än frihetligt romantisk. Hennes öde känns därför beseglat från början.

I själva verket är det José som är huvudperson.  I början är han en vanlig man, konstapel till yrket, som lockas av den häktade och mycket förföriska Carmen att släppa ut henne i friheten. Detta leder till att han avskedas och döms till fängelse. Så börjar hans besatthet av Carmen och hans långa nedåtgående spiral, med kriminalitet och svartsjuka och en galenskap som kulminerar i mordet på Carmen. I denna scen – operans allra sista – får vi se den första glimten av riktig mänsklighet hos Carmen, samtidigt som José släcker ut sin egen. Han genomgår en förvandling på djupet, och blottlägger i sitt fall svagheter som är gemensamma för hela mänskligheten.

Men om Josés mänsklighet går förlorad, är det annorlunda med hans konkurrent toreadoren. Han tycks till en början vara en ytlig festprisse, som liksom Carmen drivs av lusta. Men snart visar det sig att det som började som lusta är riktig kärlek, som toreadoren är beredd att offra sitt liv för. Carmen fördärvar alltså den ene, men öppnar upp något slags djup i den andre. Som en studie av vad passion kan göra med människor är det inte annat än mästerligt.

 

Så något om själva uppsättningen. Orkestrationen är både klassisk och modern. Bizets musikstycken varvas med elektroniska ljudtexturer och dissonanta gitarrackord. De senare ackompanjerar då och då drömska bakgrundsfilmer, dunkelt ljussatta och fragmentariska, med något av David Lynch-karaktär. I den första tredjedelen skaver det klassiska och det nya mot varandra: beståndsdelarna är bra var för sig, men kasten blir så tvära både musikaliskt och berättarmässigt att stämningarna hinner dödas, vilket leder till ett splittrat och förvirrande intryck. Men därefter smälter gammalt och nytt samman allt mer. Till slut växlar de utan skarvar och förhöjer varandra, för att småningom förenas fullt ut.

Den absoluta höjdpunkten i detta avseende nås när Micaela, Josés försmådda fästmö, sjunger sitt eget nummer med klar och skör röst, iklädd den brudklänning hon aldrig ska få använda och ackompanjerad bara av nedstämda gitarrmattor som för tankarna till drone metal. Där och då blir mötet mellan klassiskt och modernt inte bara effektfullt, utan rentav sublimt.

Fastän behäftad med vissa brister, är uppsättningen djärv och i slutändan lyckad. Sångnumren och skådespeleriet är klanderfria. När premiären avslutas blir Frida Österberg, som spelar Carmen, uppenbart rörd av de högljudda stående ovationerna som bestås henne. Framför allt hon och Thomas Volle, vår José, förtjänar varenda sekund av dem.