Pressbild Stockholms nationKomiska karaktärer med fyndiga oneliners imponerar på Ergos recensent David Gunnevik.

Kaos av Disneykaraktärer på imponerande marsspex

Om Fredrich Nietzsche sa att ”Gud är död”, så säger folket bakom Stockholms nations marsspex snarare att ”Nej då. Han är bara iväg och spelar golf”. För bortsett från att få CSN att räcka till slutet av månaden är det få saker i världshistorien som är så dramatiska som kampen mellan ont och gott, ljus mot mörker, Platons dualistiska värld, himmel och helvete – Gud och djävulen. ”Ett himla liv” är namnet på årets marsspex och handlar om hur Gud har varit allsmäktig och störst sedan Jesus korsfästes, men att det nu är dags för ”Dyrkoval”. Vart tvåtusende år röstas det nämligen om vem folket ska dyrka. Och det ser mörkt ut för Gud.

Det är knökafullt på Stockholms nation, som folk säger där jag kommer ifrån. Väl inne i salen får jag ögonblickligen den där ”turistblicken”. Den där blicken vi alla får när vi åker utomlands och tittar, med aningen öppen mun, åt alla håll utom dit vi går. Jag har tidigare varit på spex, men inget i nivå med vad hundra ideellt brinnande studenter lyckas uppnå i vad som är ett av Uppsalas största (och äldsta) nationsspex.

Jag sätter mig och ganska snabbt sänker sig mörkret över salen, orkestern tystnar och folk påminns om att de ska stänga av sina mobiler. Och sedan börjar det.

Marsspexet har totalt skippat tanken att börja lugnt och sedan långsamt höja sig, utan kör istället på rivstart ända från början. Allt roligt ska fram. Skämtsamma repliker, komiska karaktärer och fyndiga oneliners. Det känns lite som att jag kastats in i ett kaos av alla möjliga Disneykaraktärer. Helvetets arsenal består av den klassiska uppsättningen från alla Disneyfilmer: En ond huvudskurk (som egentligen inte är särskilt smart), samt en halvtrög och en heltrög underhuggare. Djävulen är som Cruella de Ville och alla elaka styvmödrar tillsammans. Hennes underhuggare känns som matadoren från Kalle Ankas jul och som önskar sig ett fritt Katalonien, samt vad som känns som en kombination en sammanslagning av alla de där roliga, glada, snälla men ofantligt tröga karaktärerna som egentligen borde vara på den goda sidan men som hamnat fel.

Publiken skrattar nästintill varannan minut. Det är som en konstant flödande all in-känsla under de första fyrtiofem minuterna. Och det är hejdlöst roligt. Det skapas en förväntan om något nytt hela tiden, något ännu roligare, trots att alla karaktärerna redan är presenterade. Men minuterna efter att jag börjar få den känslan så tänds lamporna och det blir paus. En perfekt strategisk paus, för en halvtimme senare tillbaka i stolen är jag fylld av koffein, kanelbulle, och spänd förväntan på hur spexet ska fortsätta.

Trots kampen mellan ont och gott, slutar allt i en lättsam (och väldigt oväntad) humoristisk ton. Ljud och ljus är bra, något som folk aldrig säger när det fungerar, men är snabba att klaga på när det är dåligt. Även samtliga skådespelarinsatser är imponerande, sångrösterna och kören tar anmärkningsvärt höga toner ibland och sjunger härliga kyrkostämmor, kläderna och dekoren är bra och genomtänka, låtvalen är oerhört fyndiga och musikerna är proffsiga.

Sammanfattningsvis så märks det helt enkelt att dessa studenter de senaste månaderna har totalt prokrastrinerat och försakat sina studier för att lyckas med detta imponerande spex.