Foto: Micke SandströmGöran Engman (Karl-Bertils pappa Tyko), Jennifer Amaka Pettersson (Karl-Bertils syster Ingrid), Jesper Feldt (Karl-Bertil Jonsson) och Lolo Elwin (Karl-Bertils ömma moder Rita).

Surrealistisk uppsättning som hedrar och förnyar

Humor och julkänsla deluxe – Ergos Beatrice Erkers har sett Uppsala stadsteaters uppsättning av "Karl-Bertil Jonssons julafton."

"Karl-Bertil Jonssons julafton" på Uppsala stadsteater

Av
Tage Danielsson

Dramatisering
Sofia Fredén

Bearbetning, regi & scenografi
Jonas Österberg Nilsson

Scenografikonsult & kostym
Nina Fransson

Musikansvarig & arrangemang
Sanna Hodell

Dramaturg
Marie Persson Hedenius

Ljus
Mats Öhlin

Mask & peruk
Agnes Krasse

 

Visas fram till och med 16 februari. För biljetter och information, besök uppsalastadsteater.se

Han jobbar på posten, tar från de rika och ger åt de fattiga, får utskällning av direktörsfadern som tror sig ha ”närt en kommunist vid sin barm”; de flesta känner till Tage Danielssons klassiska berättelse om 14-åringen Karl-Bertil Jonsson med Robin Hood-komplex. Nu har Uppsala stadsteater blåst nytt liv i TV-klassikern på scen.

I denna uppsättning är det mesta sig likt vad gäller handling och sensmoral, men det som skiljer sig från TV-versionen är de uppdaterade kopplingarna till samtida teman, som att Karl-Bertil numera är vegetarian eller att tiggaren på gatan talar engelska. Genom ljudeffekter, överdrivna sminkningar och surrealistiska kostymer har man skapat något som ser ut som en live-action-serietidning. Denna galna 2D-scenografi fungerar förvånansvärt bra och bidrar till att skapa en surrealistisk känsla som genomsyrar hela pjäsen, men det bjuds också på mycket humor och en julkänsla deluxe.

Eftersom pjäsen är så mycket längre än kortfilmen saknar man egentligen ingenting, snarare förhöjs berättelsen av de element och detaljer som tillförs. Som till exempel Karl-Bertils otroligt irriterande lillasyster Ingrid, spelad av Jennifer Amaka Pettersson, som här fått en stor roll och som om och om igen tar över showen med sina låtsastårar, eller mamma Ritas plötsligt så stora komiska bidrag, porträtterad av Lolo Elwin. Samt ej att förglömma: den lilla kören bestående stadens fattiga invånare som bjuder på julklassiker efter julklassiker i skönsångsformat.

Genom alla dessa inslag lyckas man skapa något nytt som samtidigt hedrar den gamla klassiska versionen. Överlag är det en mycket lyckad uppsättning som passar både vuxna och barn, och med det eviga budskapet om julens glada tid och allas vår möjlighet (och kanske till och med ansvar?) att hjälpa andra.