Foto: Micke Sandström"Big Fish" handlar om relationen mellan far och son, och bygger på en roman av Daniel Wallace.

En hypnotiserande paus från vardagstillvaron

Ergos Helena Bjurbom har sett musikalen "Big Fish" i Ronny Danielssons regi på Uppsala stadsteater och uppskattar krocken mellan romantik och realism i en hypnotiserande scenmiljö.

"Big Fish" på Uppsala stadsteater

Av
John August

Regi
Ronny Danielsson

I rollerna

Gustav Levin, Daniel Engman, Aksel Morisse, Linda Kulle, Magnus Borén, Jakob Fahlstedt, Åsa Forsblad Morisse, Samantha Gurah, Annika Herlitz m.fl.

Scenografi

Martin Chocholousek

Koreografi
Per-Magnus Andersson

Musikansvarig & kapellmästare
Kristoffer Nergårdh

Musik & sångtexter
Andrew Lippa

Översättning

Adde Malmberg

Dramaturg

Jonas Bernander

Ljus
Jonas Nyström

Mask
Sigrid Nathorst-Windahl

Kostym

Sylva Hanáková

 

Visas fram till och med 6 april. För biljetter och information, besök uppsalastadsteater.se

Det hela började med Daniel Wallaces roman från 1998 Big Fish: A Novel of Mythic Proportions, 2003 blev boken filmatiserad i regi av Tim Burton. John August, filmproduktionens manusförfattare, förde facklan vidare tillsammans med musikern Andrew Lippa och 2013 tog en dramatisering plats på Broadway. Musikalen Big Fish vandrade vidare i världen och i lördags gick ridån på Uppsala Stadsteater upp för musikalens premiär i Skandinavien.

Big Fish är historien om sanningssökaren Will Bloom och hans sagoberättande far Edward Bloom. Edward placerar sig själv som huvudroll i sina episka berättelser och en mytisk bild konstrueras kring fadern, något som bekymrar Will på senare år. När Will får reda på att han och frun Josephine ska få barn samtidigt som Edward får ett allvarligt sjukdomsbesked blir det angeläget att finna sina rötter och förstå sin far, innan det är försent. Edward envisas med att det inte finns något att avslöja och krocken mellan romantik och realism är ett faktum.

De som sett filmatiseringen kommer känna igen karaktärer som jätten Carl eller Edwards nemesis Don Price, men också lägga märke till att välkända inslag som staden Spectre, bankrånet med Norther Winslow eller Edwards militärtjänst har reducerats bort, dock utan att begå våld mot illusionen. Urvalet är snarare tacksamt då musikalen minst sagt är maxad på alla håll och kanter. Illusionen bibehålls också tack vare skildrandet av olika tidsplan, upplägget skulle kunna förvirra den bäste men övergångarna mellan Edward och Will Bloom senior, spelade av Gustav Levin och Lucas Krüger, till ett förflutet där Daniel Engman och Isak Tenstam tar vid sker smidigt och konstfullt. En del av svärtan och knasigheten från filmatiseringen har tonats ner vilket gör historien mer lättsmält, men tack vare tidigare nämnda förtjänster lever musikalen trots allt upp till Burtons filmfyrverkeri.

Apropå fyrverkeri så går till tankarna till scenografin. Var ska man börja? Att hänvisa till Martin Chocholouseks skapelse som scenmiljö är inte tillräckligt då den är ett storartat konstverk i sig. Övergångarna från kall sjukhusmiljö till färgstark cirkus och varma påskliljefält är genomtänkta, färgstarka och hypnotiserande. Att se sig mätt är omöjligt.

Musiken är trallvänlig men det är ingen låt som riktigt fastnar eller sticker ut och blir därmed inte något som frenetiskt söks efter på Spotify i efterhand för att återuppleva magin, bildminnet får stå till tjänst istället. Sångförtjänsterna är dock flera och speciellt Sofia Ljung som spelar häxan och Jenny Hill är lysande. Utöver Ljung är det också många fler av skådespelarna som tar sig an flera roller. Totalt är de fjorton stycken på scen under en kväll men ger intrycket av att vara betydligt fler. Jag räknar både en och två gånger under stående ovationer och inser att det vi fått se är ett otroligt samarbete.

Berättelsen i sig består av en välbekant slitning mellan far och son men storheten består i den magiska realismen som genomsyrar uppsättningen, hur gråskalig verklighet kan väckas till liv av drömmar. ”Fantasins minut är här!” skriver regissör Ronny Danielsson i programbladet. Den sträcker sig betydligt längre än så, ut ur stadsteatierns portar till med när snöslasket tränger in i skorna.