London Has Fallen

Motkultur. Ett ord man vanligtvis skulle använda om vänsterrevolutionär spoken word-poesi eller motsvarande. Vi lever dock i tider där jag tror att man behöver omdefiniera den saken. Mitt förslag stavas nbsp;London Has Fallen, en färsk actionfilm i regi av svenska Babak Najafi. Den är så fullständigt motvalls huvudfåran i västerlandet att det känns som ett skämt, och kanske är det det.

I korthet så handlar det om en massiv terroristattack i London där ett antal världsledare samlats för den brittiska premiärministerns begravning. Världsledarna dukar under tillsammans med ett antal hundra civilister under spektakulära former, men USA:s president, spelad av Aaron Eckhart, klarar sig genom beslutsamt agerande av sin livvakt, spelad av Gerard Butler. Undantagstillstånd utlyses och vårt radarpar måste fly undan terroristerna i ett ödsligt London. Tydligen så är sociopati mycket meriterande hos fiktionens Secret Service, för Butlers livvakt tar varje tillfälle han får att vrida om knivar i sår. Han uppvisar en sadism den moderna tittaren inte riktigt är van vid. En särskilt galen scen går ut på att han talar med en terrorist på walkie-talkie samtidigt som han just vrider om en kniv i terroristens bror för att inducera väl hörbara ångestvrål. Efteråt frågar Eckhart: Was that really necessary?

No. It wasn t, blir svaret.

Det blir som sagt lite komiskt och antingen så förstår folk skämtet (och uppskattar det) eller så fyller den här filmen ett behov. Personligen tror jag det senare, att uppskatta en metapolitisk poäng så mycket att man sitter igenom 99 minuter av det lär inte vara aktuellt för de stora massorna, filmen är ju inte ens bra. Nej, vad jag tror är att samtiden är så skruvad att ett behov för den här typen av hypermaskulina, illasinnade underhållning uppstått som reaktion. Det här behovet stavas tydligen en miljard inspelade kronor hittills.

nbsp;