»Fördummande argumentation«
I essän Vänsterns blinda fläck anklagar Mathan Ravid en rad vänsterpublikationer för att föra fram mer eller mindre dolda antisemitiska åsikter. I synnerhet utpekas Proletären där, enligt författaren, exemplen var flest. Formuleringar som Nej till förintelsen då som nu och konstaterandet att 1,4 miljoner människor hålls inspärrade i Gaza anförs i essän som synnerligen allvarliga exempel på antisemitism.
Anklagelsen om antisemitism har gång på gång haglat över dem som dristat sig till att kritisera den israeliska statens förda politik, en politik som under vintern skördat mer än 1 330 dödsoffer i de blodigaste attackerna mot den palestinska civilbefolkningen sedan sexdagarskriget 1967. I en attack där över 400 barn har dödats, 4 000 sårats, 50 000 personer blivit hemlösa och där den materiella förödelsen är enorm. Och fortfarande pågår blockaden av Gaza.
I Ravids essä framförs åsikten att upprepad kritik mot den israeliska krigföringen och ockupationspolitiken är exempel på antisemitism.
Man frågar sig ifall de 10 000 israeler som den 4 januari, i Tel Aviv, protesterade mot Israels attacker i Gaza, också är antisemiter?
Protesterna riktar sig mot staten Israel och den israeliska statens förda politik, inte mot det judiska folket. Det är dock inte svårt att missa när man läser essän, att staten Israel likställs med det judiska folket och att antisemitism, enligt Ravid, är kritik mot just staten Israels politik. Argumentationen liknar den som israeliska politiker för, där invändningar mot Israels brutala ockupationspolitik och kritik mot upprepade brott mot folkrätten viftas bort som antisemitism.
Staten Israel är en rasistisk stat som verkar i en imperialistisk tradition av ockupationspolitik. Inte minst visas detta genom det militära bistånd på 2,5 miljarder US-dollar som USA årligen skänker Israel. Den sionistiska ockupationspolitiken är ett exempel på en rasistisk politik, inte olik den som fördes i Sydafrika under apartheidregimen.
Essän, i sig, är djupt tendensiös. Citat och exempel har plockats ur sitt sammanhang med det outtalade syftet att leda i bevis att kritik mot Israel är antisemitisk. Genomgående märks formuleringar som antisionism besläktad med vissa antisemitiska förhållningssätt och idéer kopplas i essän samman direkt eller indirekt, utan att det ges närmre upplysning om hur denna släktskap ser ut.
Ravids essä är ett exempel på en guilt-by-association-argumentation som är lika fördummande som farlig, lika trångsynt som ohistorisk och dessutom kontraproduktiv i kampen mot antisemitism och rasism
Markus Lundgren
Oscar Carlstedt
Singoalla Tiroler
Andreas Larsson
RKU Uppsala
Mathan Ravid svarar: Påståendet att anklagelser för antisemitism används som vapen för att tysta kritik mot Israel framförs ständigt i debatten, i synnerhet av personer som har svårt att hålla rågången mellan Israelkritik och antisemitism. Den kritik som Kommunistiska Partiets ungdomsförbund RKU framför mot min essä visar tydligt att syftet med denna argumentation är att tysta debatten om antisemitism. Man kan exempelvis fråga sig vad det senaste kriget i Gaza har med min essä (Ergo 1/2009) att göra. Att palestinier dödats kring årsskiftet 2008/2009 legitimerar väl knappast antijudiska tendenser i svensk vänsterpress sommaren 2006? Lika irrelevanta för min essä är de 10 000 demonstrerande israeler i Tel-Aviv som, i likhet med en majoritet av svenska Israelkritiker men i motsats till vissa skribenter i de av mig undersökta tidningarna, är kapabla att uttrycka sin befogade ilska över läget i Gaza utan att tillgripa fördomar och stereotyper.
RKU hävdar att jag framfört åsikten att upprepad kritik mot den israeliska krigsföringen och ockupationspolitiken är exempel på antisemitism. Denna medvetna förvrängning av min text synes mig endast ha ett mål: att flytta fokus från sakfrågan. Att Israel kan och bör kritiseras är lika självklart som att palestinierna har rätt till en egen stat. Samtidigt är det av yttersta vikt att belysa hur en minoritet ständigt gör sitt bästa för att vifta bort faktumet att deras kritik av den judiska staten ibland uttrycks med en antisemitisk retorik, bygger på konspirationsteorier, och, utan relevant moralisk, politisk eller historisk grund, regelmässigt använder demoniserande analogier (likt selektiva nazijämförelser i Kommunistiska Partiets organ Proletären).
Den 9 mars publicerade Sydsvenskan ett upprop mot antisemitism med anledning av Vänsterpartiets ordförande Lars Ohlys ovilja att entydigt ta avstånd från en vänsterblogg (Jinge.se) vars innehåll regelmässigt glider över från legitim Israelkritik till demonisering och kollektivt skuldbeläggande av judar. Uppropet undertecknades av tolv vänsterprofiler, bland dem Johan Lönnroth (före detta vice partiordförande för Vänsterpartiet), Per Wirtén (chefredaktör för tidskriften Arena) och Jan Selling (historiker). I uppropet tog man starkt avstånd från den antisemitism som bevisligen finns inom den politiska vänstern. Om RKU-kvartetten verkligen värnar kampen mot antisemitism och rasism råder jag dem att göra detsamma. Allt annat vore sannerligen både fördummande, trångsynt, farligt och kontraproduktivt.
