Tempotrissat kriminaldrama

Sprängaren
Regi: Colin Nutley

Manusförfattarna runt Colin Nutley verkar ha tröttnat
på att vaska och resultatet blir en film som trycker gasen i botten och
blir lika ytlig som de kvällstidningar den försöker porträttera.
Colin Nutley låter Helena Bergström spotta ut befallningar,
frustrationer och besvikelser i samma hastighet som en kulsprutekanon.
Och Helena Bergström skriker bättre än på länge. Hon gråter, snorar och
kräks bättre än på länge också.
Bokens många konflikthärdar hjälper dessutom filmen att hålla en stadig
actionpuls. Vi möter den stressade reportern Annika Bengtzon som just
blivit chef på Kvällspressens manligt dominerade kriminalredaktion. Hon
tvingas oupphörligen att slåss med konkurrerande kolleger på den
kaotiska nyhetsredaktionen, trilskande intervjupersoner som anser sig
felaktigt behandlade, försmådda ungar som ska hämtas på dagis och en
hårt arbetande äkta man som tycker att hennes jobb tar för stor plats i
deras liv. Mitt i julklappshandeln exploderar dessutom en bomb på den
nybyggda olympiadarenan Victoriastadion.
Exploderande bomber är en bra kaoshöjare i en film. En annan bra
kaoshöjare är den tunga ljudmatta som ligger över hela filmen. Bombdån,
tryckpressdån, helikopterdån, och trafikdån. Till och med regnet dånar i
den här filmen. Redan i öppningsscenen riskerar publiken att få sina
trumhinnor genomblåsta.
Om Colin Nutleys i filmer som Änglagård och Under solen har valt att
lägga fokus på svepande vackra sommarbilder så har han med Sprängaren tagit klivet fullt över till vinterslaskig ljudfilm. Sprängaren är full av närbilder på människor som skriker till varandra. Ytterst sällan
tillåts bilderna tala för sig själva. Ironiskt nog är det egentligen
bara i fyra scener som Helena Bergström är tyst. I dessa scener är det
istället hennes nakna bröst som talar. Personligen har jag dock svårt
att höra vad de säger och svårt att förstå vad de överhuvudtaget har i
ett svenskt kriminaldrama att göra.