Film med själ och hjärta

Amelie från Montmartre
Regi: Jean-Pierre Jeunet
Royal

Här har Jeunet dock skrapat bort svärtan från sina tidigare produktioner och gjort en film som är själva sinnebilden för oemotståndligt charmiga franska komedier. Persongalleriet innehåller ett femtontal karaktärer, men trots denna hord känns var och en av dem noggrant utmejslad ur någonting varmt och levande.
Amelie är en ung kvinna som föredrar sin fantasivärld framför
verkligheten. Ändå tvingas hon ibland konfronteras med några av sina
grannar i det vackra gamla huset. Hon bjuds på portvin av portvakterskan
vars stora sorg är att hennes man övergav henne för tjugo år sedan, och
hon bjuds på vintoddy hos en gamling som har sina möbler inlindade i
filtar och som målar samma tavla år efter år.
Förutom Amelies grannar möter vi hennes arbetskamrater på caféet Deux
Moulins. Bakom disken står caféägarinnan som skadade höften när hon var
cirkusprinsessa, och i cigarettkassan jobbar en hypokondriker som blir
förälskad i en konspirationssökande gäst. Andra viktiga karaktärer i
Amelies liv är hennes livströtte far och hans bereste trädgårdstomte.
En dag hittar Amelie en bortglömd skatt under en lös kakelplatta i sitt
badrum. Skatten får henne att inse att hennes riktiga liv kan bli lika
givande som hennes fantasivärld. På vägen till mötet med sitt verkliga
jag träffar Amelie även på en ung man som samlar andra människors
bortkastade passfoton i en pärm.
Berättelsen är insprängd med massor av blixtsnabba inblickar i alla
dessa människors drömmar och rädslor. Det är lätt att förälska sig i dem
alla och samtidigt omöjligt att låta bli att skratta högt åt dem.