Ny fransk våg beskriver samhällets skuggsida

Snatterskan
Regi: Claire Devers
Fyrisbiografen

Betyg. 4

En dag blir trycket för hårt. Under ett besök på stormarknaden ertappas Françoise med att snatta kött, fisk och kyckling för hundratals franc. Är det en överlagd stöld eller ett desperat infall? När hon ställs inför rätta går den kvinnliga domaren Davary (Michèle Goddet) överraskande på förvarets linje. Françoise förklaras oskyldig utifrån ett urgammalt prejudikat - nödvärn - som en gång i tiden fått berättiga brödstöld.
Domen blir överraskande nog en riksangelägenhet. Domaren ansätts av konservativa krafter och Françoise själv hamnar i medias rampljus. Arbetarrörelsen vill utnyttja henne som symbol för nyfattigdomen, medan högerextrema krafter ser det inträffade som ett exempel på hur ett hederligt arbetande franskt folk underprioriteras i den invandrarvänliga socialpolitiken.
Det har talats mycket om den nya franska filmen på sista tiden. Socialt engagemang, estetiskt mod och ung fränhet har lett till jämförelser med det betydligt mer omtalade danska filmundret. Är det månne avsaknaden av dogmer och manifest som gett fransk film en oförtjänt undanskymd plats i Triers eller Vinterbergs skugga?
Snatterskan kan nog helt otvunget placeras i denna nya franska våg. Den beskriver människor på livets skuggsida. Den arbetar i en grå och nedtonad realism. Regissör och huvudperson placerar till yttermera visso dessutom in filmen i det genusmönster som kommit att förknippas med ny fransk film. I få länder görs så många filmer av kvinnor, om kvinnor.
Men, det finns samtidigt mycket som skiljer ut Snatterskan från denna nationella kontext. Här möts vi inte av något ungt hetsigt bildspråk. Sin uppbrutna och öppna form till trots är detta en långsam och dröjande filmberättelse. Här finns heller inte de särlingar och outsiders som vi vant oss att se i ny fransk film. Françoise är ingen missanpassad och vilsen flicka. Hon är en ansvarskännande och plikttrogen medelålders kvinna som har svårt att förlika sig med en ny ekonomi och moral som snarast förstärker gamla orättvisor. Hon är inte för ung för samhället, hon är för gammal.
På så sätt kan man i Snatterskan ändå hitta ett estetiskt program: den sociala indignationens program. Men här finns också nationella rötter att beakta. Precis som Emile Zola en gång föreskrev betraktar Claire Devers ett hörn av verkligheten genom sitt temperament. Det är ett sakligt temperament som avlägsnar sig från den politiska retorikens dramaturgi. Dominique Blanc blir i sin känsliga nollställdhet en tidlös hjältinna. Omgiven av närmast Balzacska fysionomier förkroppsligar hon om inte eviga så åtminstone urgamla mönster av makt och förtryck.