Välbehövlig och gedigen filmhistorisk grundforskning
The Invisible Seen : in French Cinema before 1917
Marina Dahlquist
Aura förlag
Från de tidiga trickfilmerna, som genom att leka med försvinnanden och transformationer i bildrummet reflekterade över den nya konstartens möjligheter, till de många spelfilmer som genom åren ställt osynliga karaktärer i centrum av fiktionen. De välkända filmatiseringarna av
H.G. Wells The Invisible Man är bara ett av många exempel.
Marina Dahlquists rikt illustrerade avhandling The Invisible Seen är en
gedigen och fantasieggande studie av osynlighet - och synlighet - under
(framför allt) filmens tidigaste decennium. I fokus står främst trickfilm.
Det är framför allt i fransk filmproduktion - hos bolag som Pathé Frères och Gaumont, som Dahlquist finner dessa lekar med mediet. Till en början främst som en attraktion, som ett sätt att spela på fascinationen hos publiken inför det nya mediet.
Man brukar ibland använda just begreppet attraktionsfilm för att beteckna en dominerande tendens i denna filmmediets gryning. Det betecknar dels den tidiga filmens strävan efter fokusera på sin egen förmåga att visa upp; att ställa ut sin teknologi. Samtidigt finns attraktionen också i mediets rötter i spektaklet - i vaudevilltradition och marknadsnöje. Filmtrickens
användbarhet i exempelvis korta magifilmer med illusionsnummer är, föga
förvånande, ett av de områden Dahlquist förtjänstfullt inventerar.
Snart inlemmades dock också tricken i den berättande film som runt 1910 kom att dominera som modus. I genrer som vetenskapliga fiktioner (S/F) och detektivfilm (som filmserien kring figuren Fantomas) blir spelet mellan det sedda och det osedda/osynliga ett bärande inslag.
The Invisible Seen behandlar dock inte bara trickfilm. Tidens nya
teknologier tillhandahöll också de osynliga strukturer som var moderniteten: elektricitet, telefonen samt bakterien, nu synlig via mikroskopet. Det moderna urbana rummet - staden - gav i sin tur som miljö många tillfällen till försvinnanden, uppdykanden och andra visuella mystifikationer. Detta är några av många intressanta utvikningar i denna annars så täta framställning. Ty Marina Dahlquists avhandling utgörs i grunden främst av gedigen och ypperligt genomförd filmhistorisk grundforskning. Hon täcker in ett hittills outforskat fält med vederhäftighet och stringens, där både ämnet i sig och studiens utförande samtidigt rymmer en (måhända osynlig) tankeväckande struktur som riktas bortom det snävt filmhistoriska mot en bredare kulturhistorisk fond.