Fångna i var sin tids bojor

Kate Leopold
Regi: James Mangold
Royal

Betyg: 3/5

Uppfinnaren Stuart (Liev Schreiber) har hittat en reva i tiden. Den finns på Brooklynbron. Genom att ta ett skutt ned i East River förflyttar han sig raskt tillbaka till 1876; till tidpunkten för invigningen av de gigantiska bropelarna. När han återvänder till 2001 efter ett besök på ett societetspartaj får han en oönskad efterföljare i Leopold (Hugh Jackman), Hertig av Albany.
Genremässigt skulle upplägget så långt kunna implicera såväl fars som science fiction. När Stuarts granne och förra flickvän Kate presenteras i form av Meg Ryan inser vi dock genast att filmen rymmer mer än komik. Här ska också ett (osannolikt och omaka) par förenas i romantikens saliggörande utopi.
Den romantiska komedin har allt sedan antikens dagar byggt på ett högst ambivalent förhållningssätt till social förändring. Dess omvälvande projekt - att låta ett älskande par sammanföras i konflikt mot etablerade konservativa föreställningar - vilar samtidigt på en av det västerländska samhällets mest konventionella institutioner. Det är den heterosexuella parbildningens lycka som ska manifesteras.
Kate och Leopold är bägge fångar. Hon som jäktad och alienerad PR-kvinna i Manhattans hektiska ytlighet; han som brittisk adelsman dömd att för pengar gifta sig med någon av alla de hårt hållna arvtagerskor han har så svårt att uppbåda äkta känslor för. Det är tidens bojor som håller dem fångna. Falskheten dominerar såväl den viktorianska eran som det (post)moderna mediesamhället och det är bara genom att ställa sig utanför tidens tvingande konventioner som känslornas eftersträvansvärda äkthet kan uppnås.
En huvudroll i denna berättelse spelar också staden. Det handlar inte bara om att rädda kärleken. Det är också New York som ska frälsas. Här kopplas två epoker av Manhattans historia samman. Förra sekelskiftets institutionaliserande storstad och millennieskiftets överinstitutionaliserade inferno. Leopold har symtomatiskt nog fått rollen som en av historiens mest betydande hisskonstruktörer. När han tar steget ur sin samtid in i vår samtid stannar alla stadens hissar. En förödande konsekvens i skyskrapornas eldorado.
Hur ska staden räddas? Kan den räddas? Som så ofta i Meg Ryans filmer förvandlar kärleken Manhattan till en småstad. Till en idyll där ett hustak kan bli plats för en romantisk tete-a-tete och där grannsämja och integritet faktiskt kan hota anonymitet och isolering.
I ett kongenialt dialogparti jämför sig Kate med Manhattan, med den isolerade ö där hon tillbringat tio år utan att våga beträda någon av de broar som leder därifrån. När hon slutligen kastar sig från Brooklynbron för att förenas med sin Leopold i hans 1800-tal är det följaktligen svårt att främst se det som en konservativ reträtt till förlegade ideal. Snarare är det en helt konsekvent och nödvändig frälsningshandling. Ett säkerställande av den utopi som det är varje romantisk komedis uppgift att förvalta.
Vi kan (med all rätt i världen) kritisera denna genres konventioner. Men vi har också all rätt att roa oss åt dess sätt att samtidigt driva gäck med andra konventioner. Kate Leopold hade med sin sinnrika konstruktion kunnat bli en riktigt intressant film. Tyvärr är den lite för platt iscensatt för att bli mer än en högst njutbar komedi. Det räcker dock ganska långt så.