Starkt och tätt drama om äkta kärlek och äkta sorg


När hummertinan kommer upp till ytan har ett av djuren fått sin klo avklippt av en aggressivt konkurrerande hanne. Matt förklarar att det är vad som kan hända när två hannar hamnar i samma fälla (bedroom). Därmed är anslaget lagt och historien kan börja. Det krävs något alldeles extra för att ett långt, tyst drama ska bli Oscarnominerat och In the Bedroom har uppenbarligen vad som krävs.

In the Bedroom
Regi: Todd Field
Fyrisbiografen
Fyra gubbar

Berättelsen handlar om Matt och Ruth. De är ett medelålders välutbildat medelklasspar som lever i ett charmigt gamalt hus med uppväxt trädgård i en mindre kuststad i Maine. Sommaren löper på med grillfester, fisketurer och pokerkvällar. Solen skiner, fåglarna kvittrar och havet stänker salta droppar över lyckliga barnansikten.

Det enda som stör småstadsidyllen är sonen Franks romans med den vackra Natalie. Natalie är mamma åt två små pojkar och har en hotfull före detta man som inte tänker låta henne börja ett nytt liv tillsammans med
Frank. Det kan synas vara en banal svartsjukehistoria, men det är det inte. Det är ett starkt och tätt och verkligt drama om äkta kärlek och äkta sorg. Todd Field, som gör sin långfilmsdebut med In the Bedroom , vet precis hur man med bilder berättar det som så ofta låter uttjatat i ord. Det nedtonade bildarbetet där tysta scener ofta tonas ner i svart, för att sedan ge utrymme åt nästa ordlösa scen, blir så mycket starkare än någon
dialog någonsin skulle kunna vara. Sissy Spacek och Tom Wilkinson, i rollerna som Ruth och Matt, är lysande skådespelare utan fallenhet för överspel. Istället byggs dramatiken upp av det som de inte visar. Det är tveksamma, ofta avbrutna rörelser. Antydningar till en handling som skulle kunna komma. Rop som skulle vilja ljuda ur sargade strupar, men
som bara blir till harklingar. Faktum är att filmen endast känns svag när
karaktärerna någon enstaka gång med ord försöker förklara hur de känner sig. Tyvärr har filmen också en svacka någonstans vid mitten. Det är en punkt där filmen tappar sin drivkraft och trampar vatten lite för länge. Kanske beror det på att sorg i sig självt inte äger så mycket drivkraft? Jag hörde en gång den store köksfilosofen Mark Levengood säga: Det finns bara en väg ut ur sorgen, och det är rakt genom sorgen. Mot sorg hjälper bara sorg. Kanske är det sant, kanske inte.


Annons

Annons

Läs mer

Manus & regi: Emerald Fennell I rollerna: Margot Robbie, Jacob Elordi, Charlotte Mellington, Owen Cooper, Hong Chau, Vy…
Film: Tatami Regi: Zahra Amir Ebrahimi, Guy Nattiv Ergos betyg:
Som student på ett av Sveriges största universitet är det lätt att känna sig osynlig. Vill man synas gäller det att…