Ytterst njutbar och roande liten filmberättelse

Disco Kung-Fu
Regi: Måns Mårlind och Björn Stein
Premiär 24 maj

Betyg : 4

Som titeln antyder handlar detta både om japansk kampsport och om modern populärkultur. Att vi också kommer att möta samtida svensk förortsmytologi framgår snart. Intrigen är en klassisk antagonistberättelse om två unga män i den fiktiva kranskommunen Kastby. Tarek (Binayi Osman) regerar i stadsdelen och den som utsätts för hans hot är den ensamme Mehmet (Rafic Dalle). För att komplettera genrekonventionerna från den sk. Martial arts-filmen finns också en mästare. Kjell Bergqvist gestaltar den ärrade och nedgångne Willy Fastfood Nilsson, en gammal Kung-Fu-kämpe som åtar sig att lära upp den osäkre Mehmet. Berättelsen leder givetvis till en avgörande uppgörelse där den svagare och utsatte Mehmet ska avgå med segern. Både Osman och Dalle är mer eller mindre etablerade inom Kung-Fu-sporten (Dalle enligt pressmaterialet en gång 3:a vid VM. Måhända är det denna föregivna seriositet som gör att jag i förhandsvisningens arla morgontimme inledningsvis har svårt att ett sätt att förhålla mig till denna film. Kanske beror det min morgontrötthet, kanske på att jag läste det kryptiska pressutskicket slarvigt och på min tröghet när det gäller ironiska tonlägen. Hur som helst, det är först när Efva Attlings gamla örhänge Två av oss får beledsaga en fight mellan Mehmet och Tarek som jag till fullo inser att Disco Kung-Fu helt är i avsaknad av några allvarliga ambitioner vad gäller lansering av kampsport eller skildring av förortsmisär.

Den lätt sagoaktiga berättartonen och det skruvade bildspråket etablerar en allt större distans till de åberopade genreelementen ju längre filmen fortskrider. Det hade kunnat bli ansträngt och jobbigt. Nu blir det inte det, mycket tack vare formatet. Novellfilmens dryga tre kvarts timme är helt enkelt ett kongenialt format för ett sådant här tilltag.

Herrar Stein och Mårlind har tillsammans med Robert Eriksson (manus) helt enkelt gjort en ytterst njutbar och roande liten filmberättelse. Här finns en hejdlös lek med allehanda populärkulturella stereotyper från queerkult till socialrealism. Här finns finurliga metafilmiska grepp. Här finns, inte minst, en strålande Kjell Bergquist som används med ett intertextuellt förstånd som inte är vardagsmat i svensk film. Det är således med mersmak man väntar på fler produktioner ur denna spännande lågbudgetsatsning.