Dagsaktuell känga mot kändishysteri och medialogik
S1M0NE
Regi: Andrew Niccol
Premiär senare i höst på SF:s biografer
Betyg: 4/5
I S1M0NE möter vi filmregissören Viktor Taransky (Al Pacino), en av drömfabrikens alla ambitiösa iscensättare som ständigt tvingas kompromissa mellan konstnärliga ideal och kommersiella krav. Både publiken och produktionsledningen har svårt att förstå sig på hans visioner. När storstjärnan Nicola (Winona Ryder) lämnar inspelningen av hans storsatsning Sunrise, Sunset är hans dagar räknade. Inte ens hans förra fru Elaine (Catherine Keener), som basar över filmbolaget, kan längre hålla honom under armarna.
Viktor är bränd i branschen. Hans försök att färdigställa filmen på egen hand med en ersättare för Nicola misslyckas, ingen vill ha med honom att göra. En lösning dyker dock upp från oväntat håll. En excentrisk dataingenjör testamenterar sin stora uppfinning till Viktor. Ett program - Simulation One - som kan animera så realistiskt att helt virtuella gestalter obehindrat kan ersätta verkliga skådespelare.
Sunrise, Sunset blir en succé. Mest på grund av huvudrollsinnehaverskan Simone, ett stjärnskott som tar hela världen med storm. Viktor Tarensky hade främst sett sitt digitala experiment som ett kritiskt utspel mot stjärnornas och agenternas makt över filmbolagen. Nu befinner han sig plötsligt själv i rollen som upptäckare och manager för en storstjärna vars äkthet alla beundrar och vars existens ingen betvivlar.
S1M0NE är en bitsk och välspelad komedi vars tematik bottnar i ett brett spektra av kulturhistoriska spår. Här finns den mytiska tradition som varnar människan för övermodet att söka skapa sin egen avbild. Skräcklegenderna om Golem eller Homonculus fick i modernitetens tidevarv sin avläggare i den framgångsrika berättelsen om Frankensteins monster. Att huvudpersonen i S1M0NE precis som doktor Frankenstein getts förnamnet Viktor är svårt att betrakta som slump.
Dramatikens lika framgångsrika pygmaliontema är en lika närvarande intertext. Symbiosen av lättflytande kulturkritisk komedi och skrämmande skildring av besatthet låter dessa olika förlagor elegant samsas. Viktor Tarenskys allt mer symbiotiska förhållande till sin skapelse leder mot en skrämmande identitetsupplösning. Redan monstret Simone är med sina lika delar Laureen Bacall, Grace Kelly och Audrey Hepburn ett konglomerat av olika personligheter. När den manlige regissören själv låter sig invaderas av sin ultrafeminina stjärna får sönderfallet också starka genusrelativistiska implikationer. Främst bör man dock kanske se S1M0NE som en mer dagsaktuell känga mot kändishysteri och medialogik.
