Överraskande nyinspelning av gammal film
INSOMNIA
Filmen har premiär på Royal 13 september
Betyg 4/5
Poliskommissarie Will Dormer anländer tillsammans med sin kollega till midnattssolens Alaska. Uppdraget är att hjälpa till vid utredningen av ett brutalt mord på en 17-årig flicka. Utredningen verkar enkel men när gärningsmannen ska snärjas så går allt fruktansvärt fel. Detta inleder de moraliska tvetydigheter som håller Dormer vaken under de vita nätterna. Den som hotar dra ned honom i den moraliska sankmarken är mördaren själv, som efter att ha undkommit den gillrade fällan, nu söker kommissariens sömnlösa samförstånd.
Så långt inget nytt alltså. Buse och byling som varandras spegelbild börjar också kännas som en allt vanligare genrekonvention. Men ändå så lurar i Insomnia alltid något oväntat runt hörnet. Sällan har väl janusproblematiken utvecklats så tydligt i en film till en studie i ömsesidigt självbedrägeri och förträngning.
Överraskande är också den lågmäldhet som vadderar hela tillställningen. Särskilt Al Pacinos och Robin Williams subtilitet är att nämna i detta sammanhang. Om den norska förlagans polis i Stellan Skarsgårds gestaltning var en urholkad man så dinglar hela tiden försoningen strax utom räckhåll för den sömnbestulne Pacino, som låter sitt existentiella sammanbrott ta briljanta fysiska uttryck. Alltmedan Williams är skräckinjagande i sin sobra normalitet. Hilary Swank sliter hedervärt som den storögda lokalpolisen men det är en underutvecklad roll som främst tjänar som berättarteknisk verktyg på samma vis som Gwyneth Paltrows polisfru gjorde i David Finchers Se7en. Hur smakfullt det är att en film med våldsbrott mot en kvinna som utgångspunkt inte kan åstadkomma en fullödigare karaktär åt sin största kvinnoroll kan ifrågasättas. Som symbol för en möjlig räddning för kommissarie Dormer är hon likafullt rörande.
Trots att filmen utspelar sig långt från en storstad så är det här inget annat än en film noir mitt på ljusan dag. Wally Pfisters dramatiska foto förhöjer den känslan vare sig det rör sig om desorienterande kameraåkningar över magnifik natur eller påträngande närbilder i ett kväljande hotellrum. Här har vi också den tydligaste kopplingen mellan Memento och Insomnia. Nyckelbilden i båda filmerna är en man på ett hotellrum, hemsökt av sitt förflutna och plågad av sin förnekelse.
