Gangsterfilm snäppet under de stora

Road to Perdition
Regi: Sam Mendes
Spegeln
Betyg: 3/5

Den karga och strama berättelsen bygger på en serieroman och hämtar inspiration från både japansk samurajfilm och klassisk tragedi.
Tom Hanks är intensiv men kontrollerat känslosam som Michael Sullivan, Rooneys mest fruktade hejduk och just den son Rooney alltid önskat sig. Tom Hanks styrka som skådespelare ligger i hans förmåga att, till synes utan åthävor, tygla Hollywoodfilmens främsta käpphäst - åskådaridentifikationen. Detta blir som mest övertygande när han inte så uppenbart söker publikens sympati men ändå väcker förståelse. Scenerna med den gnistrande Paul Newman är en fröjd att se, liksom de med Jude Laws slemmige yrkesmördare.
Filmen inleds med storsamling kring en likvaka, den första av filmens många stilfulla alluderingar till andra gangsterdramer. Här serveras en karaktärsintroduktion gjuten efter den inledande bröllopsscenen i Gudfadern och historien rullar igång. Som en följd av händelser på likvakan blir Sullivans son vittne till en av faderns blodiga uppgörelser och det får konsekvenser som tar far och son på en lång resa ända till självaste Al Capones tröskel.
Det alltigenom högklassiga skådespeleriet i all ära, men Mendes främsta trumfkort är filmfotografen Conrad Hall. Den nästan åttioårige veteranen är praktiskt taget garanterad utmärkelser på de glassiga filmgalorna nästa år för de graciösa bildkompositioner han bjuder på här. Filmen har en rad minnesvärda scener där Mendes och Halls samarbete genererar visuellt fantasieggande gestaltningar på flera plan.
Ändå känns det som om filmens delar är större än helheten. Delvis kan det skyllas på en bristande karaktärsutveckling och lite för många självklara hållplatser på väg mot undergången - fatalism behöver inte alltid vara förutsägbart. Men den största bristen är att Mendes tar i så oerhört för att varje scen ska gå till filmhistorien att de i slutändan tappar sin dramatiska nerv. Filmen är skräddarsydd för att mäta sig med de största verken i gangstergenren men fyller inte riktigt ut kostymen. Den förblir en klassiker-wannabe. Imponerande men inte engagerande. Lätt att beundra men inte lika lätt att tycka om.