Fjantigt profiterande på orientalistiken

The Guru
Regi: Daisy von Scherler Mayer
Filmstaden
2/5

Nåja, ryktet om manhattanromansens död visar sig vara betydligt överdrivet. Visserligen öppnar The Guru i Indien. Den unge dansläraren Ramu Gupta (Jimi Mistry) längtar till glamourens, musicalernas och John Travoltas land. Det dröjer inte heller många scenväxlingar innan berättelsen för oss till hemtama trakter. En barndomsvän har i sina brev berättat om penthouselyx och mercedesbilar. Ramu befinner sig plötsligt i New York där han hamnar i ett trångt kyffe tillsammans med en handfull lågavlönade landsmän.
Ramu vill dock varken köra taxi eller servera Chicken Tikka till utbrända yuppies. Hans håg står till showbiz. Snart står han också framför kameran, beredd att axla en huvudroll. Problemet är bara att filmen visar sig vara en porrfilm, samt att hans manlighet sviker i det avgörande ögonblicket. Motspelerskan Sharonna (Heather Graham) försöker få honom avslappnad, men inte heller den hemmagjorda filosofi med vilken hon lyckats rationalisera och uthärda sin förnedrande födkrok hjälper - då.
Det är i stället när Ramu utnyttjar sitt etniska ursprung som språkrör för hennes visdomsord som hans lycka är gjord. Snart är han Manhattans nye sexguru. Den egentligen hemvävda och troende Sharonna fortsätter att bistå med erfarenhet och uppmuntran, övertygad att Ramu fortfarande samlar ihop sig inför the money shot . I stället profiterar han (och hans agenter) på en högst säljbar kombination av mystik, gud och sex.
Det är inte svårt att ana vartåt det barkar. Snart vandrar också Ramu och Sharonna runt i en av genrens helgedomar - Central Park.
Någon fullfjädrad romantisk komedi är dock inte The Guru . Kanske kunde den - med flera storslagna musicalnummer i åtanke - beskrivas som en genrehybrid. Här finns också en dos brittisk komik; det är inte för inte som bolaget Working Title som producerat flera av Hugh Grants komedisuccéer ligger bakom filmen.
Tyvärr är dock sång- och dansscenerna lite för få (och lite för korta) och den brittiska tonen för undanskymd. Vad vi har att göra med får nog snarast betraktas som en yvig och gräll genreparodi. Dessvärre är det ingen riktigt smart sådan, de flitiga intertextuella anspelningarna till trots. Visst finns här begåvad dialog, estetiskt korrekt kitschkänsla och ett lagom bisarrt koncept. The Guru är ofta ganska underhållande, ibland faktiskt riktigt njutbar i de hårt koreograferade musicalnumren.
Det bestående intrycket blir dock inte så positivt. När vi är framme vid den högst förväntade finalen känns det som om The Guru profiterat på orientalistiken på ett lika falskt och fjantigt sätt som Ramu och hans agenter. De väsensskilda ingredienserna serveras hållningslöst och slarvigt. Detta är en film som inte ens verkar ta sitt eget parodierande på allvar.