About Schmidt - en ojämn färd mot självinsikt

About Schmidt
Regi: Alexander Payne
Premiär på Filmstaden 31 januari

Tveklöst gör Nicholson en berömvärd insats som den nypensionerade och känslofattige tråkmånsen Schmidt. När Nicholson vill lägga band på sitt maner är vargleendet och de spelande ögonbrynen det första som stryker på foten och skådespelarlegendaren har verkligen ansträngt sig för att försvinna bakom sin karaktär. Med imponerande resultat. Det är möjligt att en mindre exponerad skådespelare hade mejslat ut Schmidts karaktär mer obehindrat men frågan är om vi hade velat spendera två timmar med den här torrbollen om han spelats av någon mindre underhållande än Nicholson. Om det sedan är så komiskt är väl inte lika säkert.

Inledningen är i alla fall rolig. Schmidt sitter dödsstilla bakom sitt skrivbord på sitt trånga kontor. Det är de sista minuterna på hans allra sista arbetsdag och han sitter färdigpackad och stirrar tomt på klockan på väggen. Det är första och nästan sista gången vi får se en av Nicholsons beprövade miner ? han har använt sig av det nollställda ansiktsuttrycket ända sedan han skrev en rad för mycket i ?The Shining? ? och det är en av de roligaste scenerna i ?About Schmidt?.

Efter en tid med fjärrkontrollen i ett fast grepp försöker Schmidt finna mening i sin pensionärstillvaro genom att skänka pengar och skriva brev till ett afrikanskt fadderbarn. Breven blir alltmer detaljerade i takt med att Schmidt börjar använda dem för att spy galla över sitt alldagliga liv. I explosionsartade utbrott får vi veta hur motbjudande han tycker att sin fru är efter 42 års äktenskap och hur mycket han föraktar den oborstade tölp hans dotter tänker gifta sig med. Breven, som alltid inleds med det innerligt upplästa hälsningsfrasen ?Kära Ndugu??, återkommer filmen igenom och förutom att de är vår länk till Schmidts igenkorkade känsloliv så är det också enda gångerna som filmen når fram till den kombination av humor och empati som eftersträvas.

I ren desperation tar Schmidt husbilen och beger sig av för att sätta stopp för sin dotters giftermål. På vägen får han anledning att göra anhalt vid olika minnesmärken, däribland sitt barndomshem som numera är en bildäcksaffär.

?About Schmidt? är en ojämn färd mot självinsikt. Både Warren Schmidt och åskådaren slits mellan hopp och förtvivlan. Filmens humor grundar sig i lidande och det är ambitiöst att vilja kombinera det med ämnen som åldrande, desillusion och livets kompromisser. Men det är inte lätt.

När brudens far anländer till bröllopsförberedelserna så övergår filmen i en klumpig vulgärhumor som rimmar illa med tänkvärdheterna. Den presumtiva brudgummen Randall, spelad av Dermot Mulroney i en mäktig hockeyfrilla, tillåts inte utvecklas vare sig som karaktär eller som komisk effekt. Kathy Bates orgasmiska hippiemamma livar visserligen upp tillställningen en smula men både hon och Randall förblir rätt så plumpa karikatyrer och man får känslan av att det inte bara är Schmidt som tycker att dessa människor är konstiga och obildade. Den enda sammansatta karaktären utöver Schmidt är hans dotter Jeannie och i scenerna med Hope Davis och Jack Nicholson finns några bittra ordväxlingar med svidande hög sanningshalt.

Detta är scener som får en att längta efter Alexander Paynes och manusförfattaren Jim Taylors tidigare filmer, de betydligt syrligare ?Election? och ?Citizen Ruth?. Båda två är exempel på utsökt satir som smidigt rör sig mellan humor och allvar precis på det vis som ?About Schmidt? vill göra men inte lyckas.

Som komedi är ?About Schmidt? i sina sämsta stunder oinspirerad och som drama alltför fjäderlätt. Men filmen är värd att se för sina bästa ögonblick. De med Jack Nicholson.