Nyinspelning av japansk skräcksuccé

The Ring
Regi: Gore Verbinski
Filmstaden
Betyg: 3/5

Med denna upphausning i bakhuvudet är det inte utan att jag blir lite besviken när jag möter Gore Verbinskis nyinspelning av den japanska skräcksuccén Ringu . Visst finns här ett mycket förfaret spänningsskapande. Samtidigt finns även här en uppenbar reflektion över genrens klichéer. Hänvisningar till klassiker som The Shining eller Psycho förekommer i parti och minut, och (jodå) även här möter vi tidigt i filmen high-schoolungdomar som straffas för sina erotiska snedsprång.
Berättelsen kretsar en videokassett som tycks vara utsatt för en förbannelse. De som ser det mardrömslika bildspelet på den cirkulerande filmen (som en av filmens personer beskriver som ett pretentiöst filmskole-experiment) dör sju dagar efter att de tittat. Journalisten Rachel (Naomi Watts) ser sin systerdotter dö hastigt och oförklarligt och börjar undersöka fallet. Snart spårar hon videobandet och en kuslig kamp med övernaturliga krafter inleds. Kampen innebär också på klassiskt manér en kamp mot klockan. Sarah har sju dagar på sig att lösa gåtan.
Så unik finner jag kanske inte The Ring i sitt förhållningssätt till skräcken. I filmer som The Others eller Sjätte sinnet har man under senare år kunnat se en lika distanslös relation till det öververkliga. Där man i nämnda filmer levt lika mycket i den subtila antydningen som i den iögonfallande excessen, släpper dock Verbinski i högre grad loss ett visuellt bildmaskineri med ambition att skrämma.

Det finns dock en annan filmhistorisk referens som gör filmen riktigt intressant. Det är David Cronenbergs tidiga dystopier kring teknologi och visualitet som återvänder i The Ring . Precis som hos Cronenberg placeras vi i en mycket otrygg urban värld där huvudpersonerna tycks leva i ett socialt vakuum. Den anonyma storstadsmiljön kontrasteras mot en lika otrygg landsbygdsmiljö. Oavsett om vi befinner oss på ruffiga bakgator, på nedgångna vildmarksmotell eller i karga kusttrakter är det en värld i sönderfall som vi möter.

Sedan har vi också teknologin. Här är det dock inte som hos Cronenberg de nyaste innovationerna som rymmer det onda. Det är inte i den nya digitala tekniken utan i den gamla analoga - i VHS, telefonen och i fotografiet - som det onda har sitt fäste. Cronenbergklassisker som Videodrome (1983) spelar mot (och med) fascination och skräck inför ny teknik, och låter det oförklarliga anta civilisationskritiska dimensioner. The Ring använder snarare en halvt daterad teknologi för att återuppväcka det gotiska. Det onda förklaras inte med vetenskapliga övergrepp, det är snarast privata tragedier som har lagrats i en snart uttjänt representationsteknologi. Kanske är det här som The Ring uppnår sina mest skrämmande effekter. Hade det fungerat lika effektivt med en cirkulerande PDF-fil som säte för det onda?