Finns det kärlek i rymden?

Solaris
Regi: Steven Soderbergh

Betyg: 3 av 5

Handlingen ter sig till en början mycket enkel. Psykologen Kelvin (George Clooney) skickas iväg till en rymdstation ovanför den mystiska havsplaneten Solaris för att undersöka varför forskarna där drabbats av vansinne. De har i åratal försökt ta reda på om inte hela planeten i själva verket är en tänkande varelse - och nu plötsligt börjat hemsökas av livs levande varelser ur sina förflutna. När Kelvin anländer träffar han sin fru Rheya (Natascha McElhone), som begått självmord flera år tidigare. Frågorna hopar sig. Var kommer hon ifrån? Kan han älska henne igen? Ska han stanna hos henne på Solaris? Är hon som han minns henne? Känner hon sig verklig? Kommer hon att ta livet av sig igen?

Ungefär där, i vad som endast var första halvlek i Lems mångbottnade roman, slutar Soderbergh att ställa frågor. Det som ursprungligen var en skarpt kritisk berättelse om omöjligheten att nå visshet om något totalt främmande och annorlunda, om det västerländska framstegsprojektets fåfänga sökande efter speglar i världsrymden, har i denna nya version alltså blåsts upp till en fullfjädrad, om än bitterljuv lovestory. Inget fel i det, Soderbergh och skådespelarna sköter sig mestadels utmärkt. Frågan är bara varför man valt att basera detta på en mycket mer avancerad roman när man utan större svårigheter kunnat skriva ett helt nytt manus. Soderberghs Solaris må vara vacker och stämningsfull i sin långsamhet, men den saknar nästan alla de komplikationer och bottnar som gjorde romanen och Tarkovskijs filmatisering till mästerverk.