Välkomponerad och oerhört välspelad film

Timmarna
Regi: Stephen Daldry
Filmstaden

Betyg: 4 av 5

Virginia Woolfs tjugotalsroman Mrs Dalloway hör hemma i den senare kategorin. Socitetsdamen Clarissa Dalloways triviala värdinnebestyr utgör ett yttre skeende; uppflammande minnen och brustna förhoppningar ett inre. Michael Cunningham travesterade häromåret denna roman i Timmarna , en metalitterär berättelse som inbegrep såväl Woolfs skaparakt som senare läsakter av Mrs Dalloway .

Nu har ytterligare en intertextuell nivå tillkommit då Cunninghams roman filmatiserats. Tre kvinnoöden, tre epoker, tre dagar. Stephen Daldrys triptyk är högst intrikat sammanvävd. Virginia Woolfs (Nicole Kidman) vånda med intrigen till sin nya roman utgör den första. Under en dag följer vi den egensinninga författarinnans kamp mot förortstristess och omvärldens förväntningar. Förväntningar på husmorförpliktelser (från tjänstefolket), på sociala talanger (från sin betydligt mer småborgerliga syster) och på mental hälsa (från maken), ställs mot de krav som författarrollen ställer på hennes konstnärliga verksamhet.

Några decennier senare brottas en kalifornisk hemmafru, Laura Brown (Julianne Moore), med liknande problem. Förortstristessen i femtiotalets USA framstår som minst lika kvävande som den i tjugotalets England. I ett fängelse präglat av sysslolöshet och heterosexuella normer får Lauras läsning av Virginia Woolfs roman Mrs Dalloway en avgörande betydelse.
I dagens urbana värld, i New York, lever Clarissa Vaughan (Meryl Streep). Hon är yrkeskvinna - redaktör på ett bokförlag - och lever öppet i ett lesbiskt förhållande. Vi följer henne under en dag då hon förbereder en stor bjudning. Hennes gamle älskare Richard (Ed Harris) har förärats en stor litterär utmärkelse som ska firas. Richard är svårt aidssjuk och här är det Clarissa som ställer krav - krav på hälsa och social kompetens. Samtidigt lider även hon; av tiden som går och av den trivialitet och banalitet som hon ser utarma hennes liv.

Timmarna är en vacker, välkomponerad och framför allt oerhört välspelad film. Oscarsnominerade Kidman, med den numer berömda näsan, överglänses nästan av Moore, Streep och Harris. Många har invänt mot Philip Glass allestädes närvarande musik. Själv har jag svårt att stämma in helhjärtat i klagokören. Glass artificiella och enerverande musik må vara påträngande, den binder samtidigt samman de tre berättelserna på ett kongenialt sätt och bidrar till den febriga intensiteten i filmen.
Vad handlar då Timmarna om? Om att lyfta och problematisera vardagens bestyr, samtidigt som man ser en skönhet i dem? De högst sinnliga matlagningsscener som är ett återkommande visuellt motiv i Timmarna kunde styrka en sådan tolkning. En hastig närbild på ett knäckt ägg i Meryls Streeps hand, eller scenerierna med Mrs Woolfs villrådiga kökspersonal i färd med att stycka kött.

De excessivt skildrade trivialiteterna kontrasteras dock mot den verkliga kreativiteten. De människor som tagit på sig att ställa sig utanför vardagens krav möjliggör också en helande instans. Konsten gör tillvaros meningslöshet uthärdbar. Här får ett annat tema - självmordet - en snarlik funktion. De som konsekvent ger sig hän åt lidelsen och lidandet gör något för oss andra banala varelser. Således finns någonstans i dessa gripande kvinnoporträtt också en konstnärsromantik; en hyllning till den uppoffrande konstnären som kan framstå som lika grumlig som upplyftande.