Presidiebytet: “Dags att säga hejdå”

När Calle Per Hendor Jonsson och Maria Sorelius svarar på Ergos frågor är de mitt uppe i överlämning och upplärning inför att ta över som ordförande och vice ordförande. 

Hur känns det nu när resultatet av kårval och konstituerande fullmäktige fått landa lite?
— För vår del blev det ju resultatet vi ville ha. Det är ett minoritetstyre, men vi tror inte att det kommer bli ett förhinder för kåren. Vår förhoppning om en enad studentrörelse kvarstår, och ser fram emot samarbetet med hela fullmäktige.

Såhär veckan innan övergången jobbar Calle och Maria på med överlämningen och att sätta sig in i verksamheten. Men de försöker såklart få in lite vila mellan varven. 
– Det är överlämning för fulla muggar och jag har redan fått sitta med i många av de mötesinstanser som kommer bli min vardag nästa termin. Det blir en Uppsalasommar där jag för det mesta är på kårhuset, säger Calle. 

Maria Sorelius berättar att hon ska resa med en vän lite också, innan hon tillträder. 

Vad ser ni mest fram emot med det kommande verksamhetsåret?
– Att sitta på kontoret ihop! Även om det kommer att finnas många roliga, enskilda tillfällen, ser vi nog som mest fram emot vardagen på kontoret. Det är trots allt där den mesta tiden kommer att spenderas!

Men utmaningarna då? Ergo frågar vad de ser som sina största utmaningar under verksamhetsåret 2025/2026. 

– För kårens del finns alltid utmaningar att ta tag i, exempelvis det omdiskuterade ekonomiska läget. För vår personliga del är det dock kanske snarare alla nya arbetsuppgifter. Däremot tror vi att våra tidigare erfarenheter i olika delar av studentlivet kompletterar varandra väl och att flera utmaningar bäst löses tillsammans, beskriver Calle. 

Han beskriver sin kommande post som en tung befattning, både praktiskt och metaforiskt. 
– Det handlar om många och prövande arbetsuppgifter men om något är det synen på; uppfattningen av, eller inställningen till ämbetet från utsidan som känns spännande. Det är en viktig roll i Studentuppsala som man nu ska axla, även om erfarenheten av liknande sedan tidigare finns. I slutändan är det ett uppdrag jag kommer att känna en stor stolthet och entusiasm kring!

Maria instämmer, men framhåller också hur mycket hon ser fram emot uppdraget. 
– Jag vet att det kommer vara tufft, men jag tror också att det kommer vara otroligt kul och spännande. Jag får göra det jag har länge drömt om, och med personer som bara kommer göra det roligare och mer givande.

Ett avsked

Men hur ser det ut för de avklivande presidialerna? Ergo sitter ner även med Elsa Ewert och Johannah Rybrant, som beskriver att det inte lugnat ner sig i tempo under juni. 

– Det är lite stressigt. Vi brukar inte ha så mycket att göra i juni, säger Elsa till instämmande hummanden från Johannah. 

Men hur känns det att lämna då?
– Det känns skönt faktiskt. Konstigt men skönt, menar både Johannah och Elsa. 

Det första som står på att-göra-listan efter att de klivit av? Sovmorgon. Och att inte behöva kolla kalendern och mejlen hela tiden. 
– Jag har haft mejlen på min privata telefon, så jag har kunnat ha koll lite hela tiden. Det ska bli så skönt att slippa det, säger Johannah. 

Elsa beskriver att hur mycket hon än brinner för Uppsala studentkår som organisation så känns det skönt att kliva bort och inte se och leva i bristerna hela tiden.

– Ja, kärleken till kåren är annorlunda nu än när man började engagera sig. Det är mindre pirr och nyförälskelse och mer av en mogen kärlek, beskriver Johannah. 

Det gångna året har varit tufft för kåren. I höstas stod man utan kanslichef och med sjukskrivningar som påverkade verksamheten. Presidiet var tvungna att axla även rollen som arbetsgivare och chef för kårens kansli - något man inte varit helt beredd på. 

– När jag skulle kliva på sa jag lite naivt “Hur svårt kan det vara?”. Med facit i hand måste jag nog säga att det kan vara ganska svårt, faktiskt. Allt är verkligen inte så enkelt som det ser ut, skrattar Elsa när hon minns tillbaka på sina ambitioner inför året. 

De tar med sig vikten och styrkan i att be om hjälp, berättar de. 
– Det här året har verkligen fått mig att inse att det inte är en svaghet att fördela ansvar. Man kan inte göra allt själv, säger Johannah och beskriver att det mesta går att lösa om man vågar ta hjälp av andra. 

Är det något ni önskar att ni hunnit göra mer av under året? 
– Självklart. Jag hade velat jobba mer med studentrekrytering och studentrepresentanterna. Det är det jag alltid brunnit för med kåren. Men i och med att situationen blev som den blev fick en del av våra stora mål hamna på is, beskriver Johannah. 

Även Elsa har saker hon önskat att hon hunnit jobba mer med. 
– Finansieringen är en stor sådan fråga. Jag hade velat göra mer för att kåren inte ska vara så beroende av finansiering från regeringen och universitetet, säger hon. 

Det som händer sen. 

På frågan vad de ska göra i höst varierar svaren. Johannah ska tillbaka till skolbänken för sitt sista år på utbildningen. 
– Jag ser fram emot att vara student igen. Jag ska skriva min masteruppsats i konstvetenskap. Det känns skönt att “bara” skriva uppsats och inte ha så mycket ansvar.

Elsa däremot känner sig färdig med studierna. 
– Jag kanske kommer tillbaka och gör en master någon gång i framtiden, men just nu vill jag verkligen jobba, säger hon. 

En sak är Elsa och Johannah överens om; De är stolta över sitt arbete för en mer hållbar kår. 
– Det känns verkligen bra att vi tagit ett grepp om arbetsmiljöfrågor för de förtroendevalda och skapat bättre förutsättningar för hållbart engagemang. 

Om ni fick skicka med något till Calle och Maria inför deras år i "era" skor, vad skulle det vara? 
– Det skönaste att ha med sig är att kåren är 176 år gammal. Det är svårt att förstöra den på ett år. Våga prova och göra fel för att kunna göra rätt, säger Elsa. Johannah nickar medhållande. 

– Ja, och ha tillit till varandra och till er själva. Ni kan mer än ni tror, säger hon med eftertryck.