Fanny Svärd: "Jag försöker kalibrera vem jag vill vara"
Hur kom det sig att du började läsa i Uppsala?
– Jag är uppvuxen i Uppsala, så jag hoppade ganska direkt in efter studenten med att läsa en frikurs för att ha något att göra. Och för att få nationskort såklart.
Hade du någon favoritnation?
– Jag älskar Snerikes och på sommaren gick vi alltid till Bryggan på tisdagar. Det är verkligen ett starkt minne och där var alla mina kompisar också medlemmar. Sedan hängde vi på Rosa Pantern, Palermo och Ica Lutis.
Där handlar man ofta.
– Ja, iconic. Men jag har verkligen stark anknytning till Uppsala. Min pappa bodde i Svartbäcken och min mamma bor fortfarande i Stabby. Sedan bodde jag hemma pinsamt länge bara för att det var så bekvämt och skönt, men jag hade en studentlägenhet på Sturegatan fram tills att jag flyttade från Uppsala till Stockholm år 2019.
Hur kom det sig att du flyttade till Stockholm?
– Jag jobbade på Radiohuset och min dåvarande kille var från Stockholm. Vi hade kört långdistans länge så då bestämde vi oss för att flytta ihop. Sedan blev det coronakris och då flyttade jag hem till Uppsala i ett år igen. Så det har varit lite back and forth, men jag har ändå sett Stockholm som min hemstad väldigt länge i och med jag både jobbat och bott här en lång tid.
Saknar du Uppsala någonting?
– Jag saknar att ha närhet till alla jag älskar och att kunna cykla överallt. Det är ju så med ens hemstad, man har en relation till varenda gatlykta i princip. Och jag saknar att att leva i ett stadie där man hela tiden kan umgås och hänga och det är inte något hinder att ses en vanlig tisdag (läs på Snerikes). Det blir som ett andra vardagsrum. Klyschigt kanske, men det är exakt det man saknar med hela universitetsupplevelsen.
I och med att du växte upp i Uppsala - blev du någonsin “frälst” av universitetsvärlden?
– Jag kände mig nog aldrig som en “student-student”. Det fanns kanske också lite prestige som Uppsalabo i att inte vara med på alla nollningar och liknande. Och så kände jag att det var ert space. Jag hade redan barndomskompisar att umgås hela tiden med på nation till exempel. Så det var definitivt ett studentliv, bara att vi inte pluggade samma sak eller delade bostad.
Du byggde en egen examen i Uppsala - hur gick det till?
– Allting var ganska organiskt. Jag läste blandade kurser och så hade jag plötsligt en massa högskolepoäng jag inte visste vad jag skulle göra av. Men det jag visste var att jag ville jobba med kultur på något sätt och att jag tyckte om att skriva. Så jag tillgodoräknade en del kurser och sedan av en slump hoppade jag på konstvetenskap och hade det som huvudämne. Jag älskade det och är så glad att jag har den utbildningen i bagaget.
Det låter med andra ord som att konstvetenskapen fortfarande är någonting som ligger dig varmt om hjärtat. Skulle du vilja jobba mer med det i framtiden?
– Jag känner att både konst och litteratur har varit något som jag alltid älskat och verkligen vill fortsätta utforska. När jag slutade Konstvetenskap C jobbade jag en sommar på Drottningholms slott i Stockholm som museivakt och då kände jag dock ganska snart att även om det var jättefint att vara i den miljön var det inte det jag ville jobba med. Så då började jag plugga ett års journalistik i Uppsala.
Under den tiden sände jag och mina kompisar “Morgonmässan” som var ett radioprogram på studentradion i Uppsala. Och det var en jättestor anledning till att jag sökte mig till journalistiken och utvecklade ett stort intresse för just radio och även fick praktik på Sveriges Radio som en del av min utbildning senare.
Du har ju haft en imponerande karriär i Stockholm!
– Tycker du? Jag tror att jag tog examen vid en perfekt tidpunkt då det var högkonjunktur och det till och med fanns ett behov av journalister. Vilket känns helt sjukt nu, men sedan var det också en stor ljudboom där folk ville satsa mer på poddar. Jag fick praktik på P1 och därefter sommarjobb på Ekot i P1. När man väl hade det på CV:t var det “enkelt” att få ett nytt jobb, även om man i regel behöver gå vidare efter ett år om de inte kan erbjuda fast anställning. Då gick jag till SVT först, där jag arbetade som reporter på onlinedesken. Detta var under coronapandemin, så vi hade en enorm corona-direktrapportring. Efter det hamnade jag på TV4 där jag arbetade med “Malou efter tio” och även jobbade som researcher på Nyhetsmorgon.
Var SVT första gången du fick arbeta med bild?
– Ja och det kändes jättestort. Det var dubbelt så klurigt som ljud, men också otroligt spännande att vara framför kameran. Jag minns dock en gång när jag kom till jobbet på morgonen under vintern och hade på mig en rosa dunjacka och fick veta att en reporter hade blivit sjuk. Jag skulle hoppa in och göra intervjun som var med ingen mindre än en högt uppsatt minister. Intervjun skulle genomföras utomhus och jag skämdes så mycket över min klädsel. Då hade jag verkligen en livskris. Nu känns det löjligt att jag hade sådan ångest över det, men jag var så rädd för att inte bli tagen på allvar som ung, ny tjej som dessutom inte var påläst om ämnet.
Hur slutade det hela då?
– Jag gick till Radiohuset där min kompis jobbade och lånade en jacka av henne, så jag kände mig lite mer professionell i alla fall. Efter det hade jag aldrig rosa jacka till jobbet igen!
Nej, jag förstår det.
– Men idag kan jag känna att vem fan hade brytt sig om det? Det finns väl större problem i världen än att någon journalist har en personlig stil.
Så du hade jobbat på SR, SVT och TV4 - vad hände sedan?
– Ja, efter det var jag lite, vad fan ska jag göra nu? Men då blev jag viral med en sketch jag gjorde på Instagram. Och jag hade redan innan dess varit sugen på att bli mer av en profil och själv stå framför kameran.
Var det i och med att du blivit viral på Instagram som du vågade ta steget för att frilansa?
– Ja, det skulle jag ändå säga. Det var första gången folk började höra av sig till mig. Det var så jag började skriva krönikor för Expressen och sedan dess har det mer eller mindre rullat på.
Tror du att du kommer att fortsätta frilansa som du gjort nu, eller är du ute efter en mer fast anställning?
– Det är väl den frågan jag ställer mig själv hela tiden. Jag är inte gift med tanken på att vara frilans då det aldrig egentligen var ett aktivt val. Det blev mer som en dominoeffekt av att ett jobb avlöste det andra efter att mitt kontrakt på TV4 löpt ut. Det som är viktigt är att jag känner att jag har ett syfte, att jag tjänar pengar och att jag är nöjd med min jobbsituation. Men det är lockande när man väl har börjat kunna försörja sig som frilans att fortsätta så. Det är väldigt roliga uppdrag man kan göra då.
Finns det något projekt som du i efterhand känner dig extra nöjd med?
– Det är nog podden “Nära Vänner” jag gjorde tillsammans med Frans “Tramsfrans” Strandberg. Och att jag hållit i krönikorna ända sedan jag började 2022 fram tills idag. Och att folk har börjat räkna med Fanny Svärds take på en nyhet även om det låter jävligt pretto.
Vill du vara en person som folk vänder sig till för en åsikt eller är ditt arbete strikt underhållningsmässigt?
– Jag har aldrig velat skapa opinion. Jag är inte en debattör och jag tycker alltid att det finns mänsklighet i botten på alla ämnen. Jag är inte svartvit på det sättet. Jag fick en komplimang en gång på min allra första krönika av en okänd man på Twitter som skrev en sak som jag och min kille citerar hela tiden. Och det var att han tyckte att jag “lyfte fram människors krokighet utan att peka finger”. Jag blev väldigt glad för den komplimangen eftersom jag i mitt skrivande försöker att så gott det går vrida och vända på saker, och i bästa mån kritisera ett beteende eller handling, snarare än en person.
Mycket av det du gjort i karriären har ju varit just rörlig media med både ljud och bild, men när du jobbade på TV4 jobbade du mycket bakom kameran med researcharbete exempelvis. Hade du något liknande upplägg när du arbetade med Bianca by Night?
– Ja, exakt. Jag var researcher, vilket egentligen betyder gästbokare och då var vi ett team som förintervjuade dem och skrev manus. Så väldigt kreativt arbete, vilket var otroligt kul.
Hur kom det sig att du hamnade där?
– Min bästa kompis jobbade där så jag hade lärt känna typ hela redaktionen via henne. Och sedan när de behövde en till person kom de att tänka på mig och sedan visade det sig att jag passade väldigt bra in i den gruppen och i det redaktionsarbete de utförde.
Är det någonting du kommer göra mer av tror du?
– Jag hoppas det. Jag vet inte i vilken form Bianca by Night kommer tillbaka, men det var någonting jag kände väldigt starkt efteråt - att jag behöver ha projekt där jag jobbar med andra kollegor. Jag hatar ju egentligen att vara frilans för att det är så ensamt. Att förväntas av andra vara på ett ställe på en viss tid - underskatta inte det, det är jätteviktigt.
På tal om frilans, du nämnde tidigare att en av dina videos blev viral på Instagram 2022. Vad var det för video?
– Den handlade om ätstörda kollegor på Kanelbullens dag. Jag fick väldigt många fler följare efter att den blev viral och började göra fler videor, främst humorklipp. Sedan dess har jag kombinerat sociala medier och journalistik, vilket dock inte alltid går hand i hand.
Är influencer-yrket något du skulle vilja satsa mer på?
– Jag kommer nog aldrig att bli influencer fullt ut. Det är vad jag intalar mig själv i alla fall, men sedan gör jag ju samarbeten. Det är någonting jag har kämpat jättemycket med inombords. En del anser att en journalist aldrig någonsin ska ta emot pengar från ett företag. Punkt slut.
Men jag ser det som att jag har en mer vid förståelse av journalistik idag. Och man kan nästan inte vara frilans utan att försörja sig på företagsgig. Jag vill ha in pengar och dessutom kunna göra det på ett kreativt och roligt sätt och att analysera händelser, personer och trender är något jag vill fortsätta göra.
Du rör dig på ett spektrum med andra ord?
– Kanske det! Content creator är ett så vagt begrepp, men jag finns ändå mest på sociala medier. Sedan vill jag också vara journalist i bemärkelsen att jag arbetar med poddar eller TV-program. Så jag håller på varje dag med att försöka kalibrera, både som människa och i mitt yrke, vem jag ska försöka vara i den här världen - vad det nu är!
