Kultur & Nöje

Så blev det Alla hjärtans dag än en gång. En glädjens dag för kränga-skit-branschen och en sorgens dag för de ensamma. Jag ska nu avslöja min otroligt radikala åsikt om detta märkliga koncept: jag älskar Alla hjärtans dag. Att få fira den mest fundamentala mänskliga känslan är väl någonting jättemysigt? Så varför verkar folk så himla trötta på kärleksdagen? Jag fattar att man kanske inte vill bli påmind om sin egen ensamhet och att det är ännu en högtid skapad för att människor ska konsumera. FINE!! Men jag tror att det ligger någonting mer bakom att till exempel klädföretaget Nelly lanserade

Jag ska berätta något för er. Jag har mött vampyrer. Jag har betraktat deras energisugande beteende och lämnats svag och blodfattig. Och det värsta är att de finns överallt omkring oss. Kära läsare, dagens vampyrer är de tradiga rövar till människor som hänger i kommentarsfält på internet. Okej, kanske får jag skylla mig själv som går in och läser dessa kommentarer. Jag vet att jag bara blir på dåligt humör av det, ändå kan jag inte låta bli. Det sista hoppet om att mänskligheten är rolig och fin lever ännu vidare inom mig, men det lyser med en allt svagare låga. Det går alltid till på samma

Det finns en scen i Ingmar Bergmans Det Sjunde Inseglet där huvudkaraktären plötsligt får syn på en svartklädd gestalt. Ur tomma luften, utan förvarning står döden framför honom. En rockärm sträcks ut, det är dags att följa med. “Vänta ett ögonblick” ber mannen. “Så säger ni alla” svarar döden. För att spara tid eller kanske för att skjuta på det oundvikliga, utmanar mannen döden i ett parti schack. När jag får dödsångest är det precis så det känns. Att allt som står mellan mitt liv och dess slut är en rutig bräda och 32 spelpjäser. Vad som krävs är ett felsteg. Schack matt. "För några år

Ett av de egendomligare inslagen bland de klassiska amerikanska noirfilmerna efter andra världskriget var Nightmare Alley från 1947. Den avvek från den gängse mörka storstadsskildringen i genren och fann i stället sin svärta i ett kringresande tivoli av sämre märke. I skildringen av alkoholism, svindleri och grotesk sensationslystnad tecknade den väl så sargade människoöden som de mer ortodoxa samtida kriminalberättelserna. "Det är en omsorgsfull och fascinerande rundmålning av tragiska intriger bland en samling lika tragiska existenser." När Guillermo del Toro nu gör en nyinspelning är

Vad fan ska jag göra? Frågar jag mig själv innan jag slår på ännu en youtubereaktionsvideo av de 12 avsnitt av RuPaul’s dragrace: All Stars jag plöjt de senaste 12 timmarna. Jag lyssnar på druga efter druga ge smarta kommentarer och kitschiga skämt och jag känner hur jag nog också skulle kunna sitta där och vara delaktig i konversationen. Efter att ha sett alla säsonger minst tre gånger var och spenderat ändlöst många timmar på extramaterial i form av poddar och youtubeklipp ser jag mig själv som något av en expert. Min hjärna är fylld av referenser till legendariska lip-syncs och texter till

Det kommer alltid en tidpunkt, under en utekväll vid en av Uppsalas nationer, då man vinglar iväg mot toaletterna. Där svajar man lite framför speglarna, reflektionen stundvis avbruten av anti-nationalistiska klistermärken. Och svajar man lite för länge, så börjar den imma över av livets stora frågor. Vem är jag? Vad håller jag på med? Är mitt liv moraliskt försvarbart? Kan man fortsätta kalla sig människa efter att ha blandat Grängesberg och V-dalas blåbärspaj-shots? Det är ungefär den tidpunkten under pandemins utekväll - för att upprätthålla sig vid denna något forcerade metafor – som