Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra?
I år är det 50 år sedan Medical Nemesis av filosofen Ivan Illich först publicerades, Centrum för medicinsk humaniora och Svensk förening för allmänmedicin - SFAM Uppsala arrangerade ett symposium för att uppmärksamma frågan: ”Den farliga sjukvården. Hur mår medicinkritiken 50 år efter Medical Nemesis?”.
Tyvärr har jag inte läst Medical Nemesis, eller hört talas om Ivan Illich, eller haft en aning om vad ett ‘symposium’ innefattar. Som tur var, hade jag dock ovetandes läst båda böckerna som stod i centrum för kvällens föreläsningar; Strömquist samtalade om sitt aktuella seriealbum Pythian pratar, som avhandlar vår tids besatthet av självhjälp. Paulsen centrerade sin föreläsning kring boken Tänk om - en studie i oro, en kartläggning av oro och varför vi mår som vi mår i dagens samhälle.
Liv Strömquist inledde föreläsningen ‘Vår samtida syn på smärta’ genom att berätta om hur hon bekantade sig med Ivan Illich verk första gången, via ett sommarjobb på bibliotek. Idag går det att höra henne samtala om filosofen i avsnitt 158 av podden Stormens utveckling, som hon driver tillsammans med författaren Caroline Ringskog Ferrada-Noli. Föreläsningens fokus var hur vi handskas med vår egen dödlighet, med Pythian pratar som utgångspunkt diskuterar Strömquist fenomenet att människan är den enda levande varelsen som är medveten om att hon ska dö. Fast vi verkligen inte vill vara medvetna om detta, och förskjuter döden till något som kan undvikas. Smärta, avvikelse och död har också inom den medicinska civilisationen gjorts till något vi inte behöver acceptera. I dagens samtid kämpar vi ständigt mot döden och lidande. Den medicinska institutionen tar sig an vårt lidande, och individens eget lidande tas således ifrån henne. Lidandet göms i något skrymsle och varje tecken på dess existens är ett misslyckande.
Hur eliminerar vi all smärta och lidande då? Det går tyvärr inte. Enligt Strömquist innehåller alla lyckliga ögonblick i livet även smärta, i seriealbumet ger hon flera vardagliga exempel. Får du ett nytt jättekul jobb kan det också innebära att säga adjö till massa kollegor på ens förra jobb och stänga dörren för någon annan spännande möjlighet. Att skaffa barn kan vara en otrolig lycka men även innebära förlust, besvikelse och sorg som tar sig flera former. Förr i tiden gjorde man sorg och smärta till en kollektiv angelägenhet genom olika ritualer som visade för omgivningen att man sörjde. Dessa kollektiva ritualer har fasats ut, och individen bör nu själv bearbeta sin egen sorg. Strömquist refererar till sociologen Ian Craib som menar att vi härbärgerar vår oundvikliga sorg och smärta, och skapar ett falskt jag som förbjuder all typ av negativitet. Frågan om hur Illich skulle ställa sig till denna nya vardag exemplifierar Strömquist genom hans egen död. Illich dog av en cancertumör i ansiktet som han vägrade behandla. Därav går det att dra slutsatsen att han möjligtvis hade en mer öppen inställning till att man som människa bör utstå en del lidande.
Efter sjudande applåder kliver Paulsen in bakom podiet för att tala om den terapeutiska kulturen. Genast blir vi i publiken bemötta med ett motargument till vår tids lidande, vi lider faktiskt mindre! Lidandet har minskat och vår civilisation har aldrig någonsin haft det så bra. Dock verkar detta inte vara upplevelsen hos de som ingår i civilisationen, då Paulsen ber publiken räcka upp handen om de: Aldrig upplevt en långvarig episod av ångest, eller känner någon som gjort det. Inte en enda hand sträcktes i luften. Betyder det alltså att vi alla mår jättejättedåligt, eller i alla fall känner någon som gör det? Nja, men det exemplifierar idén Paulsen beskriver som det konstanta psykiska lidandet. Hur vi mår har varierat historiskt sett, men det tycks som att vi idag faktiskt mår allra sämst. Trots att nästintill allting faktiskt har blivit bättre i dagens samhälle.
Med ‘dagens samhälle’ talar jag självfallet om höginkomstländer i väst, för det är här vi enligt oss själva mår som allra sämst. Tyvärr vet vi inte varför enligt Paulsen, det är ett av samhällsvetenskapens stora mysterier: Varför mår vi så dåligt när vi har det så bra? Frågan härleds ofta till att besvaras av psykologiska orsaker, såsom gener eller någon funktion i hjärnan. Paulsen påtalar även att Illich populariserade begrepp ‘medikalisering’ kan fungera för att lösa mysteriet. Illich menade att medikalisering är vad som gör oss mer sjuka, får vi berättat för oss att vi är deprimerade kan vi bli ännu deprimerade - vi får ångest av tanken på att vi har ångest. Diagnostisering snarare stjälper än hjälper det faktiska problemet. Redan på sociologi A fick vi lära oss att vårt dåliga mående inte endast beror på psykologiska faktorer, utan sociala. Det är moderniseringen och individualismen, två strömningar som gjort att vi kunnat må så bra, som gör att vi mår så dåligt. Denna förklaringsmodell berörs flitigt i Tänk om - en studie i oro, samt i kurs B och C i sociologi.
Även i Pythian pratar finner vi förklaringen till upplevelsen av ett ökat dåligt mående hos individualismen, men även, vem hade kunnat ana, kapitalismen. Vad båda dessa föreläsningar gör klart för en är att vad människan förväntar sig av livet har förändrats. Kollektiva lösningar, såsom att engagera sig politiskt för bättre villkor eller rättigheter för en viss grupp som skulle skapa långvarig nytta, har helt särkopplats från vårt mående. Det finns inte någon förklaringskraft i att en ansträngning som förhöjer livskvalitén för ett kollektiv, då även kan förhöja måendet hos en själv. Utan det känns mycket rimligare att köpa en jättedyr hudkräm och göra dagliga affirmationer framför spegeln för att öka sitt välmående. För det är vad alla andra superlyckliga människor gör, och strävan är alltid att maximera sin egen lycka för att bli en av dem. Ligger kanske svaret på varför vi mår så dåligt fast vi har det så bra någonstans mellan dessa ‘symposium’? Vi bör acceptera att livet = lidande, men samtidigt finna någon självinsikt i att vi faktiskt inte mår så dåligt? Eller i alla fall, att ingen annan mår så himla bättre än vad vi gör, och det kan få vara okej.
