Varför ska media kasta pärlor åt skittrista svin?
Jag ska berätta något för er. Jag har mött vampyrer. Jag har betraktat deras energisugande beteende och lämnats svag och blodfattig. Och det värsta är att de finns överallt omkring oss.
Kära läsare, dagens vampyrer är de tradiga rövar till människor som hänger i kommentarsfält på internet.
Okej, kanske får jag skylla mig själv som går in och läser dessa kommentarer. Jag vet att jag bara blir på dåligt humör av det, ändå kan jag inte låta bli. Det sista hoppet om att mänskligheten är rolig och fin lever ännu vidare inom mig, men det lyser med en allt svagare låga.
Det går alltid till på samma sätt. Jag scrollar igenom dagens flöde på Instagram och Facebook, och stannar upp en stund för en, för ovanlighetens skull, rolig nyhet. ”Det här måste väl folk ändå tycka är kul”, tänker jag och klickar in på kommentarsfältet. Och inser att jag ännu en gång haft fel.
”Har ni inget viktigare att rapportera om”
”Och detta går våra skattepengar till”
”Jaha och nu ska man bry sig om det också. Skaffa dig ett liv”
Det verkar som att de här människorna blir mer glada av hemska nyheter än roliga. Och det är detta som gör dem till moderna vampyrer. De lever för negativiteten, för människors utsatthet och för allt fruktansvärt på jorden. Det gör dem nöjda. Jag har alltid känt mig lättad när det för en gångs skull står något banalt eller roligt på löpsedlarna. ”Skönt, om de rapporterar om det här har jorden inte gått under idag”, brukar jag tänka. Men vampyrerna tycks surna till något otroligt över att det existerar en man som heter Inge Waxin och som trots detta vaccinerats sex gånger bara på ett år, eller ett spännande mysterium med bullar och bröd som plötsligt prydde ett flertal busskurer i Uppsala, eller till och med den charmigaste nyheten i världshistorien, nämligen att Janne Mattila mötte en bäver på Bäverns gränd på internationella bäverdagen. De klarar inte av att människor också har behov av att ibland påminnas om det roliga, magiska och härliga i livet.
"Vampyrerna låter sig inte blidkas, och det går heller inte att skydda sig från dem med vitlök eller krucifix."
I somras överträffade kommentarsfältsvampyrerna sig själva. SVT rapporterade då om att 97-åriga Ulla-Britta är kompis med måsen Måsart, som hälsar på henne varje dag sedan 18 år tillbaka. På SVT:s instagram delades ett klipp där vi får se Måsart landa vid kompisen Ulla-Brittas fönster och Ulla-Britta berättar om deras ovanliga vänskap. Att hon dessutom kommit på det geniala namnet Måsart gör ju det hela om möjligt ännu charmigare. Den här nyheten måste väl ändå få alla att smälta, tänkte jag och öppnade kommentarsfältet. Sekunden senare gick det inte att värja sig från vampyrerna – de tuggade fradga av negativitetsblodtörst och fullkomligt skrek protester mot Ulla-Britts samvaro med måsen Måsart. DET ÄR EN GRÅTRUT!, skrek flera av vampyrerna och fick medhåll av sina alltför många likasinnade, SNART KALLAR DOM VÄL EN HÖNA FÖR PÅFÅGEL OCKSÅ! VART ÄR DET HÄR LANDET PÅ VÄG! SKA MAN SKRIVA NÅGOT SKA MAN ÅTMINSTONE SKRIVA RÄTT!
De här människorna har inte en tanke på att någon vänlig själ med humor på nyhetsredaktionen tänkt ”livet är så hårt just nu med pandemin och allt annat hemskt i världen, folk behöver kanske också ibland få höra om måsen Måsart eller bävern på Bäverns gränd”. Nej, dessa människor ser de bjussigt roliga nyheterna som ett HÅN mot deras förmodligen urtråkiga inre liv, där ingenting kan rubba tristessen.
Vampyrerna låter sig inte blidkas, och det går heller inte att skydda sig från dem med vitlök eller krucifix. Därför anser jag att man kanske kan införa ett underhållningsförbud mot dem. Varför ska media och kultur kasta pärlor åt sura, skittrista svin? Låt dem istället flytta till en tråkig öde ö där de kan sitta och prata om hur dåliga alla andra människor är.
Plötsligt stannar jag upp. Jag springer till min själsliga spegel och tittar orolig på min hals. Och där ser jag det.
Jag har blivit biten av vampyrerna. Här sitter jag och skriver lika sura saker som de själva gör, och tycker att alla förutom jag själv är dumma i huvudet. Jag är förlorad – numera tillhör jag själv vampyrernas släkte.
Kära läsare, rädda er själva! Gå inte mitt öde till mötes – stå emot denna obönhörliga snäsighet och sluta aldrig tro på era medmänniskors förmåga till utveckling och kärlek – hur jagade ni än blir av vampyrismen…!
Hilda Stenshäll läser just nu litteraturvetenskap, men har även en skådespelarexamen från Calle Flygare Teaterskola i bagaget. Hon är en av Ergos frilansare. (Foto: Privat)
