Om traditioner, tatueringar och tabun
Få saker kan väl i dagens informella och pomplösa nutidsvärld tyckas mer utdaterat och förlegat än frack, ordnar och svulstiga fraser upplästa högt på knagglig latin i en storvulen barockbyggnad, komplett med marmorstatyer av romerska kejsare och förgyllt kassettak. Men finns det en samhällsviktig instans som inte kunde bry sig mindre om denna förändrade smak – bort från storslagen tillgjordhet och framåt mot avskalad enkelhet – så är det universiteten, och då särskilt de äldre, medeltida kvarlevorna. Allt som andas ålderdomlig ståt och klassisk elegans blandas helt utan problem med spjutspetsforskning och själlös högteknologi i akademins smått galna och mycket egensinniga värld. Är då alla dessa doktorspromotioner, nationsgasquer och middagar med bokstavliga fårskallar ett tecken på en förlegad traditionalism?
2000-talets studenter, i sina mjukisbyxor, tatuerade halsar och polykroma frisyrer, verkar kanske inte vid första ögonkastet passa in i dessa, i århundradenas järnformar stöpta traditioner. Men skenet kan som bekant bedra, även för den mest skarpsynta av åskådare. Dessa till synes ovårdade och skandalösa studenter är faktiskt i själva verket arvtagare till en lång rad med färgstarka och excentriska karaktärer som fyller alla de mest prestigefyllda lärosätenas historieskrivningar. Vad är väl, vid närmare eftertanke, en knallröd tuppkam och en omöjligt stor septumpiercing (näsring på lekmannaspråk; tänk på valfri tecknad tjur från barndomens TV-program) om inte en modern tvist på en vitpudrad allongeperuk (tänk Ludvig XIV eller annan valfri 1600-talsgubbe) och en lika vitpudrad sminkning för herrar, avslutad med rouge och mouche för den där lilla extra touchen.
Det kan inte uteslutas att framtidens akademiska högtider kommer att firas av uppspelta och förfriskade deltagare iförda vita sneakers, blåjeans och universitetets egna luvtröja. Lär oss historien något så är det att ingenting undgår förändring, nej inte ens universiteten. Om någon stor popstjärna från andra sidan Atlanten blir fotograferad av en paparazzi klädd i smoking och lackskor inför gymbesöket, så är det fullt möjligt enligt mina beräkningar att den svarta Adidas-uniformen med vita ränder till i vart fall andra hälften av detta sekel kan räknas som högtidsklädsel. Denna så lågt värderade klädstil kanske blir värdig en miljonkronorsbankett där världens skarpaste snillen, alla med matchande guldkedja runt halsen, slafsar hummer (eller tofubiffar – vad vet jag om vad framtiden bär i sitt mystiska sköte gällande matvanor).
