Cogito ergo dum: Att bryta ihop

Cogito ergo sum. Jag tänker, därför finns jag. Som filosofistudent har jag hört dessa ord otaliga gånger.  Det är Descartes “första princip” som lägger grund för hans kunskapsteori. Han menar att vi måste tvivla på allt som inte är otvivelaktigt, och det enda som är otvivelaktigt är ens existens (för att man tänker). Men, ni är inte här för en filosofiföreläsning. Cogito ergo dum är ett inslag om studentlivet i Uppsala; vänner, studier, kåren, nationerna, och kärleken. Jag är självutnämnd expert.

Under julen var jag och åkte längdskidor med min familj. Vi stötte på en man och en kvinna som bråkade mitt i skidspåret; hon grät och han bara stod där. En av sakerna hon sade var “Du behöver inte säga att du har fel, du kan bara säga förlåt för att du gjort mig ledsen”. Det var ett riktigt jobbigt bråk, och antagligen mer för dem än för oss medan vi skidade förbi dem. När vi hade passerat vänder jag mig till min lillebror och säger: “Lova mig att du aldrig får din flickvän att känna så” (något jag anser var ett rimligt krav). Han svarar “Tror du verkligen att det där endast var på grund av killen?” Vänta. Trodde han inte det?

Denna träff i skidspåret är något som jag tror varje kvinna i ett förhållande har upplevt. Jag uppfattade det här bråket som något gammalt, något som hon har burit på länge, och att det som hade hänt just då var den sista droppen som fick glaset att svämma över den där förmiddagen på annandag jul. Det här är en trend jag har insett, sedan dess, som fanns hos alla mina expojkvänner. Jag har blivit nött av samma problem, gång på gång, för att sedan bryta ihop. Varje gång jag gjorde det, trodde expojkvännerna att det var den gången som var problemet. Det löste sig då, men inte det övergripande. Jag tror att det här är ett problem som många relationer har.

Jag vet även att det här är ett problem som många studenter har; universitetet är ibland vår toxiska partner. Vi har alla moment som är läskiga, stressiga, och tär på oss mer än andra. Här måste vi studenter lära oss vad skillnaden är mellan ett engångsproblem (låt säga en riktigt svår kurs), och ett återkommande problem (som att få panikattacker under varje tentaperiod). 

Det är ohållbart för oss att bryta ihop. Vi kan inte fortsätta såhär. Så vi tar tag i det; pratar med studenthälsan, kommunicerar med partnern, sätter gränser för plugg och förhållande. Och vi börjar med att förstå vad det övergripande problemet är.

Tack för mig
Eder ständige filosofiestuderande