Är det så fel med färre valmöjligheter?
Vad fan ska jag göra? Frågar jag mig själv innan jag slår på ännu en youtubereaktionsvideo av de 12 avsnitt av RuPaul’s dragrace: All Stars jag plöjt de senaste 12 timmarna. Jag lyssnar på druga efter druga ge smarta kommentarer och kitschiga skämt och jag känner hur jag nog också skulle kunna sitta där och vara delaktig i konversationen. Efter att ha sett alla säsonger minst tre gånger var och spenderat ändlöst många timmar på extramaterial i form av poddar och youtubeklipp ser jag mig själv som något av en expert. Min hjärna är fylld av referenser till legendariska lip-syncs och texter till RuPauls ikoniska låtar.
Klockan är två på natten då jag slår på ännu ett klipp och ställer mig frågan: Vad fan ska jag göra med den här informationen? Jag kommer inte någon gång i mitt liv söka till RuPaul’s dragrace, inte heller sitta och diskutera programmet iklädd peruk för att dölja mina maskulina drag. Inte är jag heller en del av HBTQIA+ communityt som representeras utan jag ser det som sker genom att vara en peppande cheerleader till quarterback-pojkvännen på sidokanten. Så vad fan ska jag göra?
"Att tillhöra mellanbarnsgenerationen, någonstans mellan tiktok gen Z och hipster-millennials, ger en också ett sorts mellanbarnskomplex."
Vad ska ske med den oändliga mängd information jag tryckt in i mitt huvud genom ändlöst tittande på tv-serier samtidigt som jag ägnar mig åt att bemästra ännu ett mobilspel? När jag scrollar genom Instagram med ännu ett “Snatch game” i bakgrunden läser jag motiverande texter om att ta vara på sin vardag och nå absolut framgång. Varje sekund av ens liv bör tydligen vara fylld av hårt arbete och att vara en del av 5am-klubben. Jag fnyser nedlåtande åt de “inspirerande” texterna och intalar mig själv att den personen som tänker så är minsann bara pinsam. Jag som tar livet med en nypa salt kan unna mig själv att titta på serier men ändå bli framgångsrik. Att tillhöra mellanbarnsgenerationen, någonstans mellan tiktok gen Z och hipster-millennials, ger en också ett sorts mellanbarnskomplex. Syndabocken som är lat och oduglig men inte riktigt helt hänger med i dansen till “Say so”.
Ångesten efter att jag stängt ned klippet kryper sig på. Jag borde kanske ändå ha använt en timme för att, inte vet jag, gå en promenad? Plugga? Söka extrajobb så jag kan äta något annat än ägg? Ångest över att veta att jag har samma timmar om dagen som Beyoncé men spenderade dessa på någonting som ger mig information som är helt oanvändbar.
"Det låter ju faktiskt rätt chill att vara en hemmafru som tar hand om några sköna ungar och lagar mat hela dagen."
För att dämpa ångesten sätter jag på ett till avsnitt. Och så går cirkeln bara runt och runt och runt. Inom sociologin läser vi om modernitetens framsteg och hur mycket sämre människor mår på grund av dagens oändliga valmöjligheter. Vi människor är friare än någonsin och flera människor har kämpat hårt för att kunna få samma valmöjligheter som andra. Men ibland kan jag fastna i tanken av att det kanske inte hade varit så dumt att ha lite färre valmöjligheter? Det låter ju faktiskt rätt chill att vara en hemmafru som tar hand om några sköna ungar och lagar mat hela dagen. Fatta hur mycket mer serier jag hade kunnat plöja.
Tanken är såklart kortvarig, det är ganska nice att få rösta och så. Nej jag ska komplettera mina studier och bli en framgångsrik girlboss. Men när jag öppnar upp en flik och ännu en gång googlar “lön sociolog” kan jag bara tänka: Vad fan ska jag göra?
