Den ständiga filmbesvikelsen

Ofta när jag tipsar om böcker på jobbet händer det att folk säger ”Nej, inte den, jag har sett filmen”. Och jag förstår liksom inte problemet. Eller alltså, jag kan förstå att det inte känns speciellt spännande att öppna en deckare om en redan vet vem som är mördaren, men i annat fall tycker jag faktiskt att det är bättre att se filmen först. Om du gillade filmen kommer boken bara att ge dig mer av det du gillade, och då spelar det mindre roll att du redan vet vad som kommer hända. Jag läste till exempel Hungerspelen, Game of Thrones, Försoning, Stolthet och fördom och Vägen efter att jag sett filmen respektive tv-serien men tyckte ändå att de var grymt spännande, trots att jag redan visste vilka karaktärer som skulle få behålla sina huvuden.

Att se filmen efter jag har läst boken är knepigare för mig. Varje gång jag får veta att en bok jag läst och älskat ska filmatiseras infinner sig samma känsla av skräckblandad förtjusning. Hur jag än försöker så lyckas jag aldrig riktigt slå hål på bubblan av orimligt höga förväntningar. Det innebär att jag i stort sett alltid blir besviken, hur bra filmen än är. Jag tror till exempel att jag hade tyckt riktigt bra om filmen En dag om det inte vore för att boken är en av mina favoriter. Nu satt jag under hela filmen skummande av ursinne över valet av Anne Hathaway i rollen som Emma och hennes patetiska försök att tala med Yorkshire-dialekt. Vanligtvis har jag ingenting emot Anne Hathaway, men nu kanaliserade jag all min besvikelse över att filmen inte motsvarade mina förväntningar mot henne.

Det gör inte saken bättre att jag rent rationellt kan förstå att eftersom film är ett helt annat berättarmedium än bok så måste vissa förändringar från förlagan göras. Jag blir ofta orimligt sur när skådespelare och scenografi inte exakt ser ut som den bild jag hade i mitt huvud när jag läste boken, trots att jag vet vilket orimligt, omöjligt krav det är. För att inte tala om smärtan när mina favoritpassager från boken helt lämnas ute från filmen. nbsp; Mycket av den anledningen betraktar jag fortfarande den första Harry Potter-filmen som en av de största besvikelserna under min uppväxt. En gång kom jag in på en tråd där andra Potter-nördar diskuterade vilken scen från böckerna de saknade mest i filmerna. Det var inget mindre än gruppterapi. Jag läste nästan varenda kommentar och det var som bomull för själen.

Bara en gång har jag faktiskt tyckt bättre om filmatiseringen av en bok jag redan läst, nämligen Sagan om ringen. Här kommer jag väl trampa på massor av håriga tår därute, men på riktigt, en fullständig genomgång av hobbitarnas historia är inte nödvändig för att läsaren ska förstå berättelsen. Tvärtom är det ett synnerligen effektivt sätt att skrämma bort sin läsare innan denne ens kommit till första kapitlet. Må kommentarsfältet explodera, men jag står fast vid att Peter Jackson var framme med saxen på rätt ställe den gången.

nbsp;

Veckans fråga

Idag öppnar vi frågelådan och svarar på Christoffers fråga ”Om ni bara fick läsa en bok för resten av era liv vilken bok skulle ni då välja och varför?”

Vi tyckte alla att det här var en väldigt svår fråga och fick lite hjärtklappning av bara tanken på att bara få läsa en enda bok i resten av våra liv. Efter att ha stött och blött frågan fram och tillbaka har vi alla till slut valt varsin bok: nbsp;

Karin: Mrs Dalloway av Virginia Woolf. Det är en sådan där bok som bara blir bättre för varje genomläsning. Hittills har jag läst den tre gånger och upptäckt nya saker varje gång.

Elina: Pappan och havet av Tove Jansson. Jag tycker den handlar om stora livsförändringar och är egentligen ganska mörk. Och på grund av att ens liv ständigt förändras och att det oftast finns en dos ångest i även de bästa förändringarna tycker jag att den här boken alltid är aktuellt. Jag är generellt inte ett fan av att läsa om böcker, men denna går bra.

Emma: Drömfakulteten av Sara Stridsberg. Min förälskelse i Stridsbergs språk blir bara djupare och djupare ju mer jag läser, därför kan jag läsa Drömfakulteten hundra gånger om. Dessutom är Valerie Solanas alltid intressant att läsa om

Hanna: Är också lite inne på Mumin men i form av Tove Janssons novellsamling Det osynliga barnet, då finns det olika berättelser att variera med plus att den ger en fin blandning av tröst och allvar.

Ylva: Karin Boyes samlade dikter. För att riktigt bra poesi går aldrig att tröttna på utan det går att läsa det om och om igen. Och vem skriver bättre poesi än Karin Boye?