Få saker kan väl i dagens informella och pomplösa nutidsvärld tyckas mer utdaterat och förlegat än frack, ordnar och svulstiga fraser upplästa högt på knagglig latin i en storvulen barockbyggnad, komplett med marmorstatyer av romerska kejsare och förgyllt kassettak. Men finns det en samhällsviktig instans som inte kunde bry sig mindre om denna förändrade smak – bort från storslagen tillgjordhet och framåt mot avskalad enkelhet – så är det universiteten, och då särskilt de äldre, medeltida kvarlevorna. Allt som andas ålderdomlig ståt och klassisk elegans blandas helt utan problem med

I år är det 50 år sedan Medical Nemesis av filosofen Ivan Illich först publicerades, Centrum för medicinsk humaniora och Svensk förening för allmänmedicin - SFAM Uppsala arrangerade ett symposium för att uppmärksamma frågan: ”Den farliga sjukvården. Hur mår medicinkritiken 50 år efter Medical Nemesis?”. Tyvärr har jag inte läst Medical Nemesis, eller hört talas om Ivan Illich, eller haft en aning om vad ett ‘symposium’ innefattar. Som tur var, hade jag dock ovetandes läst båda böckerna som stod i centrum för kvällens föreläsningar; Strömquist samtalade om sitt aktuella seriealbum Pythian

Allt ljus på Norrland. Sara Lidmans mästerliga romansvit om industrialiseringens intrång i Västerbotten har på Uppsala Stadsteater packeterats om till en jazzig musikal. Regissören Emma Roswall - som tidigare stått för uppsättningar som “Vansinnets historia” (en personlig favorit) - har i Jernbanan lyckats gestalta en av mänsklighetens absoluta essenser. Den obönhörliga strävan efter utveckling. Vi får följa småbrukarsonen Didrik Mårtensson, en ung eldsjäl som vägrar acceptera att hans egna hemort Lillvattnet i djupaste Norrland ska hamna på efterkälken när resten av Sverige rasar mot

Cogito, ergo sum. Jag tänker, därför finns jag. Som filosofistudent har jag hört dessa ord otaliga gånger. Inte bara på föreläsningar, men även när filosofiföreningen (shoutout FKF!) har ett quiz eller när jag blir översvämmad av män på nationer som tycker sig kunna mitt ämne bättre än mig. Jag tänker, därför finns jag. Detta är Descartes “första princip” som lägger grund för hans kunskapsteori. Han menar att vi måste tvivla på allt som inte är otvivelaktigt, och det enda som är otvivelaktigt är ens existens (för att man tänker). Men, men, ni är inte här för en filosofiföreläsning. Cogito ergo

Det börjar med en utblick från en fönsterruta. Bussresans fart sätter vyn i fladdrande rörelse, fotot är vackert och filmen i svartvitt. Därefter får vi se vilka som sitter inuti bussen: det iranska judo-landslaget. Ensam och utbredd över bussens baksäte tronar Leila (Arienne Mandi) med musik i öronen. Från henne strålar både mästarens fulla självförtroende och baksätesåkarens auktoritetsförakt. Resan tar oss till Tbilisi, Georgien, där VM ska hållas. Resten av filmen kretsar (vilket filmtiteln avslöjar) runt tatamimattan, där matcherna hålls, samt korridorerna och rummen i anslutning till

Inför etthundraårsjubileet av Sveriges bästa och mesta studenttidning har jag valt att i guideformat valla såväl den naivt nyblivna som den skumögt erfarna studenten genom den snårskog av uppblåsta gasjättar och imploderande nebulosor som det akademiska kosmoset utgörs av. Varför undertecknad kåsör inte själv valt att följa sina egna – för övrigt mycket goda och sunda – råd är ingenting som kommer att beröras i det nedanstående. Det är kåsörens gudagivna privilegium att kunna säga åt andra vad de borde göra och inte göra, utan att någonsin behöva betyngas av bördan av en motsvarande prestation

Det är tidig morgon den 15 februari 1924. Inifrån Wretmans boktryckeri på Sysslomansgatan hörs rasslandet från tryckpressen. Bertil Lundquister blåser i händerna för att få upp värmen och greppar sedan de färdiga tidningsarken. Tiden som han hoppat runt och sporadiskt skrivit texter för olika tidningar har tagit ut sin rätt. Nu håller han tidningen för första gången där hans namn står som utgivare; Ergo, Tidning för Uppsala studenter. De lösa bladen trycks ihop och kommer snart att läsas av en ung studentska som fått en kvarts del av sida 10 tillägnad sin dikt Sköldmön. Hon har redan debuterat