”Välkommen till Rackarbeget”. Skylten, solblekt och med ett avflagnat ”r”, sitter på det gula hyreshusets framsida, på taket till en inte riktigt harmoniserande tillbyggnad i trä. Jag har precis parkerat bilen, bredvid någon sorts konstinstallation av en fågel i metall som balanserar på en pelare omgiven av vildvuxna buskar. Det är sensommar, ett par veckor innan terminen drar igång, och jag står utanför det som ska bli mitt hem under min första tid som student i Uppsala. Slitna persienner hänger i fönstren, en basgång dunkar från grannhuset och varmt matos strömmar ut genom

Salongen är rökfylld, som att vi redan har kommit ut på havet innan föreställningen ens har börjat. En hamn bestående av en brygga och framför den, en roddbåt. Man transporteras genast till Havanna. Den gamle fiskaren Santiago, som spelas av Mats Qviström, har i början av berättelsen inte fått någon fisk på 84 dagar. Santiago bestämmer sig för att ro längre ut än han brukar och under tre dagar får vi följa honom på hans resa och kamp för att fånga och få hem en stor svärdfisk. Hemingways verk tacklar teman som natur, åldrande och uthållighet. Pojken Manolin spelas av Harry Friedländer. Det är

Med beskt maskinkaffe i ena handen och den nyinskaffade kurslitteraturen i den andra glider jag raskt in mellan skjutdörrarna på Engelska parken. Entrén kryllar av studenter i sina första-dagen-outfits som sannolikt planerades redan efter sista antagningsbeskedet. Mitt modeintresserade öga kan inte låta bli att lägga märke till något nytt; något annorlunda. Jag omringas numera av eleganta och långa höstkappor, stickade tröjor i en mörkare palett och svarta sofistikerade loafers. Från en termin till en annan verkar alla ha blivit så chic. Av ren nyfikenhet slår jag mig ner på en utskjuten stol

Om du någonsin finner att ditt liv saknar kreativitet och spontanitet så frukta icke, ty lösningen finns mitt framför näsan på dig: åk på utbytestermin till Tjeckien. På en vecka kommer du gå från total nybörjare till innehavare av svart bälte i att åka “tram” och nätt och jämnt undvika att bli påkörd av dessa spårvagnar. Du kommer även att få fel rumsnummer till ditt korridorsrum tre gånger, två killar kommer att försöka bosätta sig i ditt rum varav den ena kommer att väcka dig på morgonen och vifta med sitt rumskort i ditt ansikte när du fortfarande ligger i sängen och reflekterar över

När nostalgin sätter sina sylvassa huggtänder i en så är det bara att vackert ge upp och låta sig svepas med i strömmen av minnen som forsar fram och dränker dig med sin drypande sentimentalitet. Som nästan trettioåring sker detta ganska frekvent och med en förutspådd ökande frekvens efter det rysliga trettiosträcket har passerats (hemska tanke!). Som ex-student rör sig dessa stunder av tillbakablickande svaghet ofta om och kring den – i mitt verklighetsfrånvända sinne – idylliska studenttiden. Eftersom denna episod av mitt allt längre liv tog upp en rätt så påfallande stor del, så mycket att

Jag kan nu, efter mycket om och många men, stoltsera med att även jag (som av vissa i min omedelbara närhet ansågs löpa en betydande risk för att bli överliggare) har arbetslivserfarenhet. Detta mirakel kom sig endast av en enda betydande huvudfaktor: att jag lånat så mycket pengar av CSN som de anser det anständigt att låna ut. Jag behövde alltså söka mig ett annat uppehälle än den att hemsöka föreläsningssalarna i den eviga ungdomens stad. Betrakta denna min lilla berättelse som ett vittnesmål om hur snirklig och kringelikrokig vägen efter examen kan vara, även för en så erfaren och

Cogito ergo sum. Jag tänker, därför finns jag. Som filosofistudent har jag hört dessa ord otaliga gånger. Det är Descartes “första princip” som lägger grund för hans kunskapsteori. Han menar att vi måste tvivla på allt som inte är otvivelaktigt, och det enda som är otvivelaktigt är ens existens (för att man tänker). Men, ni är inte här för en filosofiföreläsning. Cogito ergo dum är ett inslag om studentlivet i Uppsala; vänner, studier, kåren, nationerna, och kärleken. Jag är självutnämnd expert. Under julen var jag och åkte längdskidor med min familj. Vi stötte på en man och en kvinna som