Kultur & Nöje

Hej! Vi hördes för några veckor sedan, när jag sa att jag borde få vara den första kvinnan i Juvenalordern. Många har ringt mig sedan dess och frågat hur det har gått. Så här kommer den efterlängtade uppdateringen till alla mina fans. Först och främst kan jag säga att jag inte får uttala mig ifall jag har blivit kontaktad av sällskapet. Jag får inte heller uttala mig om huruvida de ringde mitt i natten eller inte, eller om de använde en förvrängd röst för att säga att jag borde möta dem i Pelle Svanslösparken natten därpå. Jag får inte uttala mig kring om jag gick dit eller inte. Jag får inte

Titeln säger egentligen allting. Jag är en kvinna, och jag borde få gå med i Juvenalordern. Vet jag vad Juvenalordern gör? Nej, inte riktigt. De höll i ett storspex på Uppsala stadsteater häromåret. Jag skrev i deras gästbok att de skulle ringa mig, men har fortfarande inte hört något. Det var 2023. Därav måste jag nu dra till lite mer extrema strategier. Jag förstår att Juvenalordern är bara för män. Jag förstår att de inte riktigt vill ha kvinnor där. Jag vill väl inte heller det egentligen. Jag tycker bara att jag borde få vara med. Här är några anledningar: 1. Jag är jättebra på att hålla

“Enda sättet att övervinna sina rädslor, är att utmana dem” Det var något en psykolog sa till mig en gång.. Meningen har klamrat sig fast i mitt långtidsminne. Som ett kvarglömt Lutis-kvitto i jackfickan som man gång på gång lyckas komma åt. På något sätt ligger det alltid kvar där, skrynkligt och oväntat närvarande. Meningen får det att låta så enkelt, nästan provocerande. Som att rädsla vore något konkret; spindlar, höjder, sprutor. Något man kan ställa sig framför och besegra som i filmerna. Min rädsla har ingen form. Jag är rädd, punkt. Rädd för vad? Egentligen ingen aning - livet, världen

Varje skoldag från fjärde till nionde klass gick Caroline hem på lunchrasten för att se om det kommit något med posten som skulle förändra hennes liv. Det kan vara svårt att exakt säga vad Lena Anderssons pjäs handlar om, titeln är egentligen det bästa svaret. Genom sammanlänkade berättelser studeras olika kvinnor; i kärlek, i vardagen, i konflikter; med vänner, på arbetet, sig själva. En kvinnas val i ungdomen kritiseras av hennes dotter många år senare. Två väninnor, bråkande över samma man, vet inte att de har samma psykolog. En kvinnas hantering av en snattare på jobbet väcker olika

Många är de mer eller mindre elakartade plumpheter som jag stött på under min väldokumenterat långa tid som student. De har kommit i alla former, nyanser och skalor. Från obetänksamma oförskämdheter om oss (med rätta) stolta humanister till rena tarvligheter som att jag, eftersom jag av vissa uppfattas se någotsånär intelligent ut (fråga mig inte varifrån vissa har fått den missuppfattningen) skulle vara duktig på matematik. Jag må vara en stjärna inom många vittomfattande områden, det kan jag blygsamt medge, men i mattens sifferomsusade galax är jag som mest en stoftpartikel av oidentifierbar

Nämen vänta, nu fattar jag ingenting. Hur kan april snart vara över? Måste vara rekord för den snabbast passerande månaden i mitt liv. Det är som att april springer ifrån mig, men på ett ljuvligt sätt. Kanske mer som att vi springer tillsammans, framåt. Helt klart den bästa månaden i Köpenhamn hittills. Nu börjar bitarna falla på plats. Köpenhamn: 0, Irma: 1! Eller kanske mer Irma + Köpenhamn = Sant! Jag kan tycka att det ibland är svårare att hitta ord för det som är bra än det som är svårt. Kanske för att det bra är mer som en omslutande känsla än som ett specifikt ord, eller en specifik