Annons
Krönika

Första kvinnan i Juvenalordern: En uppdatering

Hej! Vi hördes för några veckor sedan, när jag sa att jag borde få vara den första kvinnan i Juvenalordern. Många har ringt mig sedan dess och frågat hur det har gått. Så här kommer den efterlängtade uppdateringen till alla mina fans. Först och främst kan jag säga att jag inte får uttala mig ifall jag har blivit kontaktad av sällskapet. Jag får inte heller uttala mig om huruvida de ringde mitt i natten eller inte, eller om de använde en förvrängd röst för att säga att jag borde möta dem i Pelle Svanslösparken natten därpå. Jag får inte uttala mig kring om jag gick dit eller inte. Jag får inte
Krönika

Jag borde få vara den första kvinnan i Juvenalordern

Titeln säger egentligen allting. Jag är en kvinna, och jag borde få gå med i Juvenalordern. Vet jag vad Juvenalordern gör? Nej, inte riktigt. De höll i ett storspex på Uppsala stadsteater häromåret. Jag skrev i deras gästbok att de skulle ringa mig, men har fortfarande inte hört något. Det var 2023. Därav måste jag nu dra till lite mer extrema strategier. Jag förstår att Juvenalordern är bara för män. Jag förstår att de inte riktigt vill ha kvinnor där. Jag vill väl inte heller det egentligen. Jag tycker bara att jag borde få vara med. Här är några anledningar: 1. Jag är jättebra på att hålla

Krönika

Rädd, punkt.

“Enda sättet att övervinna sina rädslor, är att utmana dem” Det var något en psykolog sa till mig en gång.. Meningen har klamrat sig fast i mitt långtidsminne. Som ett kvarglömt Lutis-kvitto i jackfickan som man gång på gång lyckas komma åt. På något sätt ligger det alltid kvar där, skrynkligt och oväntat närvarande. Meningen får det att låta så enkelt, nästan provocerande. Som att rädsla vore något konkret; spindlar, höjder, sprutor. Något man kan ställa sig framför och besegra som i filmerna. Min rädsla har ingen form. Jag är rädd, punkt. Rädd för vad? Egentligen ingen aning - livet, världen
Scen

Recension: Studie i mänskligt beteende

Varje skoldag från fjärde till nionde klass gick Caroline hem på lunchrasten för att se om det kommit något med posten som skulle förändra hennes liv. Det kan vara svårt att exakt säga vad Lena Anderssons pjäs handlar om, titeln är egentligen det bästa svaret. Genom sammanlänkade berättelser studeras olika kvinnor; i kärlek, i vardagen, i konflikter; med vänner, på arbetet, sig själva. En kvinnas val i ungdomen kritiseras av hennes dotter många år senare. Två väninnor, bråkande över samma man, vet inte att de har samma psykolog. En kvinnas hantering av en snattare på jobbet väcker olika
Krönika

Fördomar jag mött som student

Många är de mer eller mindre elakartade plumpheter som jag stött på under min väldokumenterat långa tid som student. De har kommit i alla former, nyanser och skalor. Från obetänksamma oförskämdheter om oss (med rätta) stolta humanister till rena tarvligheter som att jag, eftersom jag av vissa uppfattas se någotsånär intelligent ut (fråga mig inte varifrån vissa har fått den missuppfattningen) skulle vara duktig på matematik. Jag må vara en stjärna inom många vittomfattande områden, det kan jag blygsamt medge, men i mattens sifferomsusade galax är jag som mest en stoftpartikel av oidentifierbar

Krönika

Köpenhamnskrönikan: När bitarna faller på plats

Nämen vänta, nu fattar jag ingenting. Hur kan april snart vara över? Måste vara rekord för den snabbast passerande månaden i mitt liv. Det är som att april springer ifrån mig, men på ett ljuvligt sätt. Kanske mer som att vi springer tillsammans, framåt. Helt klart den bästa månaden i Köpenhamn hittills. Nu börjar bitarna falla på plats. Köpenhamn: 0, Irma: 1! Eller kanske mer Irma + Köpenhamn = Sant! Jag kan tycka att det ibland är svårare att hitta ord för det som är bra än det som är svårt. Kanske för att det bra är mer som en omslutande känsla än som ett specifikt ord, eller en specifik
Scen

Timbuktu till Uppsala - berättar om nya valborgslåten 

Den prisbelönta hiphopartisten och kulturprofilen byter nu vardagen i Hongkong mot Uppsala för att spela in våren på Snerikes nation under Kvalborg. – Det kommer bli skitkul! Att spela på våren är bland det roligaste man kan göra och i år hittade jag dessutom den här gamla texten som blev låten “Valborg hela veckan”, berättar Jason Diakité. Demon till låten skapades redan för 15 år sedan, i samma veva som succéplattan Sagolandet, men har sedan dess legat bortglömd på en gammal hårddisk. – För mig är låten gammal, men för alla som inte har hört den är den ju helt ny. Det är lite deadstock -

Kultur & Nöje


Annons

Bok

Recension: Rebellerna av Lukas Moodysson

Den älskade filmskaparen Lukas Moodysson ( Tillsammans, Fucking Åmål) är bokaktuell med Rebellerna, en roman om en revolutionistisk vänsterrörelse i 60-talets Stockholm och Uppsala. En åttioårig kvinna blickar tillbaka på ungdomen, från krokimålningarna på Konstfack till det kommunistiska samfundet som blir en allt större del av hennes liv. Med sin karaktäristiska värme blandar Moodysson humor och becksvart allvar i en skildring av den ideologiska extremismen och dess konsekvenser. Boken är skriven i korta minnessnuttar och följer två parallella tidslinjer, våren 1968 och samtiden. Vi följer
Scen

Recension: Ridåarnas storspex

På tredje våningen på V-dala nation ligger en spänning i luften inför genrepet, storspexets första möte med publik. Stolarna har ställts fram och kulissen är på plats, ett ambitiöst bygge som känns hämtat ur en Agatha Christie-deckare, men pyntat med Red Bull-burkar och Smirnofflaskor. Den stora salen har förvandlats till en påhittad fjortonde nation, nämligen Ålands nation. Här introduceras publiken till kuratorsexpeditionens minst sagt märkliga persongalleri. Karaktärerna är till stor del stereotypa och dragna till sin spets. Klubbverkaren som är karatekunnig partyprisse, arkivarien som en
Krönika

Köpenhamnskrönikan: När borta blir hemma

Egentligen är det jävligt coolt att ha möjligheten att åka på utbyte. Eller att åka någonstans någon gång. Inte en jätteunik tanke, jag fattar, men jag behövde tänka den ändå. Specifikt för att komma underfund med de känslor jag har gällande Köpenhamns konkurrens med Uppsala. Jag var nämligen hemma och kollade på Marsspexet (shoutout Max Libell och Axel Lidin, det var grymt mvh stolt kompis). Att vara tillbaka i Uppsala om än för några få dygn kändes konstigt. Allt var detsamma men också helt olika. Jag läser Arundhati Roys "God of small things" just nu och hon skriver ofta om att saker lämnar
Krönika

Köpenhamnskrönikan: En utbytesstudents bekännelser

Jag och Köpenhamn har inte hunnit bli vänner än. När mina föräldrar åkte med mig ner och vi länsade JYSK på alla utställningsexemplar kändes nyfikenheten större än rädslan. Antagligen för att besöket kändes som just det, ett besök. Inte som en flytt. Kvarlämnad med resterna av lunchen från det taiwanesiska stället några kvarter bort kände jag mig som jag gjorde när jag var liten och skulle sova över hos någon: det var kul tills det var på allvar och jag faktiskt förväntades stanna. Något av en paradoxal situation att hata översovning men ständigt längta efter att flytta. Jag är
Film

Filmrecension: Wuthering Heights

Den nya adaptionen av Svindlande höjder är en besvikelse. Vad som kunnat vara en nytänkande, modern tolkning av den klassiska romanen blev istället en ytlig och själlös romancefilm som strävar allt för långt ifrån originalet. Filmens styrka är likt Emerald Fenells andra filmer ( Saltburn, Promising Young Woman) estetiken, men här känns den snarast som en sminkning för att täcka över en platt story. Fennels version tappar det djup som romanen innehåller. I ett försök att skriva om berättelsen till en erotiskt laddad romantik förloras flera av de komplexa teman som gör boken till vad den är
Scen

Recension: Macbeth

Det är premiärkväll på Uppsala stadsteater. Salongen är fullsatt. Polotröjor blandas med kavajer, lågmält sorl och förväntan. Medelåldern är stabil – och jag drar ner den. Det är en sådan kväll när publiken vet att något stort ska hända. Och det gör det. Redan från början står det klart att det här inte är en traditionell tolkning av William Shakespeares tragedi. Regissören Nikita Milivojević placerar oss i något som snarare liknar en feberdröm än ett historiskt drama. Föreställningen börjar där den slutar. Tiden är cirkulär. Allt är redan förlorat. Det mest slående greppet är att Macbeth