Vänner och Valborg

Uppsala börjar förbereda sig för valborg, man kan nästan känna vibrationerna i luften. Om det är våren som spritter i en eller om det är triangelns högtalarsystem som avger vibrationerna är svårt att avgöra, men snart är studenternas egen högtid här. Eftersom de flesta biblioteken är stängda under valborg har man två val: antingen barrikerar man sig hemma med alla sina böcker eller, lite otippat, tar ledigt från allt som heter plugg och beger sig ut i strömmen av människor, tar sikte på en park och slår sig ner på en filt. Självklart har man redan dagarna innan bestämt mötesplats med kompisarna om exakt var i parken man ska mötas upp, (amen du vet, ”nära scenen”). Annars är det risk att du står likt på nyår vid tolvslaget med en upptagetsignal tutandes i örat, gloendes med stirrig blick på alla som är medellånga, ljushåriga och har något randigt på sig – man har alltid en kompis som passar in på den beskrivningen – tyvärr har alla andra också det.

Om man däremot behöver en paus från parkhäng, champagnegalopp och brända sojakorvar kan man vända sig till det förstnämnda alternativet igen, litteraturen. När jag tänker på valborg tänker jag på Valborg Olander, politiker och rösträttsaktivist, men kanske mer känd för sitt förhållande med Selma Lagerlöf. Olander blev 1907 vice ordförande i seminarielärareföreningens styrelse och styrelsemedlem för Falu allmänna bibliotek. Olander blev en blandning av sekreterare, hjälpreda, vän och älskarinna till Lagerlöf. I boken En riktig författarhustru: Selma Lagerlöf skriver till Valborg Olander, har Ying Toijer-Nilsson samlat ihop 250 brev skrivna av Selma Lagerlöf som återger över 40 år av brevväxling dem emellan. I breven skriver Lagerlöf om det omöjliga författaryrket, om ombyggnationer av Mårbacka, hur hennes romaner kommer till och om de sista årens kamp för att skriva fast kraften inte räcker till. I ett brev skriver Lagerlöf till Olander: ”Tack, tack min älskade för alla kloka råd och allt arbete. Det finns väl ingen, som har en sådan vän, som jag har i dig”.

Valborg Olander och Selma Lagerlöf var vänner i över fyrtio år. Kanske kan litteraturen inspirera till att vara öppen för nya möten. Kanske hittar du en sådan livskamrat som Valborg var för Selma ute i valborgsmässoaftons myller? En bundsförvant att hålla i bland folkmassorna, någon att dela dina brända sojakorvar med och som styr dig undan från killar med gitarr som bara kan spela en låt. För en riktigt god vän låter dig inte göra om det misstaget igen. Så dela en folköl med den som sitter bredvid dig på filten, om fyrtio år kanske någon ger ut er sms-konversation i e-boksform.