Ja, det finns jobb

I år är det nio år sedan jag tog studenten. Då hade jag ingen aning om vad jag ville bli, bara att jag inte ville börja på universitetet direkt efter gymnasiet, så jag jobbade i två år på restauranger och hotell. Efter de två åren var jag så trött på hemstaden att det inte längre fanns någon utväg. Jag måste bli något.

Jag hittade ett kandidatprogram i retorisk- och litterär kommunikation och det första jag fick lära mig på programmet var hur jag skulle svara när någon frågade ”men vad blir man av det då?”. Denna frustrerande fråga, på varje fest har den ställts, på varje släktmiddag, på varje arbetsintervju, listan har blivit lång. Varför frågan får en att vilja slita av sitt hår likt matadoren i Tjuren Ferdinand, är för att inom frågan ryms tyvärr inte bara nyfikenhet, utan oftast någon form av självgodhet när personen senare, efter att man förklarat vad det betyder, säger att litteraturvetenskap är väl bara ett slöseri att läsa? Tröttheten en känner då, när en bara vill svara personen med att kasta Illiaden i huvudet på den, och frustrerat skrikande gå därifrån.

När jag sedan började min master i bibliotek- och informationsvetenskap trodde jag att frågorna skulle upphöra. För alla vet i alla fall vad en bibliotekarie är. Men nej. Då kom plötsligt en ny fråga som skulle förfölja mig i över två år: ”finns det några jobb då?” ska nu besvaras igen och igen och igen och ige.. ja ni fattar.

Vad vill frågeställaren ha för svar? Vill hen att jag snyftande ska säga nej, det finns inga jobb. Jag måste flytta hem igen och bo hos mamma. Jag har gjort mitt största misstag någonsin genom att studera till bibliotekarie.

Får alla dessa frågor? Eller är det främst vi som studerar humanistiska ämnen? Får biomedicinarna frågan ”vad blir man då?”, när de går ut på Snerikes och står och pratar med någon trevlig tjomme i baren? Får alla dessa olika ingenjörer frågan ”men finns det jobb till alla er?”, ställd med skeptisk röst. Jag har till och med fått frågan när jag jobbade på ett bibliotek, som bibliotekarie och en låntagare och jag småpratade och jag berättade att jag fortfarande var student, och hen brister ut ”men finns det nå jobb då?”. Paus för att mentalt slå huvudet i väggen.

Ja, det finns jobb, flera kurskamrater har redan fått jobb trots att vi inte är helt klara. Jag har dessutom extrajobbat på tre olika bibliotek under min utbildning, så helt omöjligt är det inte. Men omöjligt har det blivit att svara på frågan utan att mitt ena öga börjar rycka och min kropp avger en omänskligt hög suck.