Den skägglösa-listan: Topp 10 bästa skräckfilmer
Det bör uppmärksammas att denna lista är högst subjektiv med ambitionen att introducera dig till något nytt och spännande, snarare än att lista dem högst rankande skräckfilmerna på IMDB. Jag vill heller inte sitta och berätta hela händelseförloppet i filmerna för er, utan kommer snarare fokusera på liknande filmer, ett par filmhistoriska anekdoter samt även en analys eller två.
Tyvärr delar många idén om att skräckfilmer inte åldras särskilt bra, vilket må vara en välgrundad tanke men ack så felaktig. Skräckfilmer är så mycket mer än plötsliga skrik och sömnlösa nätter. De ska få dig att fundera och ifrågasätta dina föreställningar om verkligheten genom berättarkonst, spänning och dramatik. Det är alltså inte rädslan i sig som ska sätta spår utan dess bakomliggande betydelse – en idé som idag verkar ha gått förlorad.
– Hur som helst nog med detta, nu skall det listas
nbsp;
Nummer 10: It (1990)
Svenska ”Det” är från början en tv-film i två delar och var säkerligen en ledande anledning till varför så många idag lider av coulrofobi. Rullen är även en av Stephen Kings mest ikoniska filmatisering (och bok), vilket till lite förvåning är tack vare clownen Pennywise; som utmärkt spelas av Tim Curry. Kort och gott handlar filmen om den nbsp;förföljelse ett kompisgäng blir utsatt för av en nbsp;demonisk och barnätande varelse som, ironiskt nog, kan förvandla sig till individers fobier. Filmen utnyttjar även den oerhört originella formen av flashbacks som vilt hoppar mellan tiden som barn och vuxna.
Berättelsen i sig kan ses som en kamp mellan människors rädslor och inre demoner. I När-de-är-vuxna-delen blir det särskilt tydligt eftersom filmen ständigt påminner oss om karaktärernas posttraumatiska stresssyndrom. Ibland lite väl ofta. Jacobs Ladder, som kom ut samma år, är ett annat exempel på hur PTSD kan uttryckas i film, fast då genom en Vietnamveteran. Alternativt kan filmen summeras genom barnens oförklarliga rädsla för saker och ting, i och med just monstrets vaga namn ”It”.
Det är svårt att göra en lista på skräckfilmer utan att ha med minst en Stephen King-film. The Shining är en återkommande topplistare som nog alla vid det här laget har sett eller hört talas om. Just därför har jag heller inte med den. Några andra nämnvärda exempel är filmerna Misery, nbsp;med akademivinnare Kathy Bates, samt även nbsp;Carrie. Några mindre bra filmer, men listade personliga favoriter är den traumaframkallande filmen Cujo och den stjärnspäckade samt härligt b-klassade Mangler.
Sammanfattning: It är en underhållande kultklassiker som håller sig uppe genom ren och skär nostalgi snarare än direkt filmkvalité.
nbsp;
Nummer 9: The Fly (1986)
För dig som gillar practical effects med dockor, smink och masker är Flugan med Jeff Goldblum en av dem mest vidriga och motbjudande filmer som 80-talet har att erbjuda. Chris Walas som var en ledande figur inom kostymdepartementet gjorde ett strålande jobb med att verkligen fånga en människas förvandling till en fluga. Och det är just förvandling filmen handlar om, ja det och teleporteringsteknologi då. Du har säkert hört talas om berättelsen: en vetenskapsman uppfinner en teleportör och råkar kombinera sitt DNA med en flugas.
Den tidigare versionen från 1958, med profilen Vincent Price, lägger större tonvikt på den läskiga teknologin och hur vi ibland inte kan kontrollera hur snabbt utvecklingen går. Allt det där med radiovågor, bombhot, etc. Det var läskiga grejer på 60-talet.
En av anledningarna till just varför 80-talsversionen är så mycket bättre är nog dels beroende på Jeff Goldblums pricksäkra skådespel som en narcissistisk vetenskapsman, men också på grund av filmens fantastiska skildrande av en person som sakta men säkert bryts ner mentalt liksom fysiskt. En tanke som har slagit och näst intill misshandlat mig, är faktumet att tematiken kan jämföras med åldrandet i relation till ny teknik. Vi har en man som förlorar både vett och sina tänder, och på samma gång ett tekniklandskap som lämnar äldre generationer bakom sig.
Sammanfattning: ”The Fly” är en skräckis för den som är ett fan av den underskönt makabra 80-talsgoren, samt för dig som gillar/står ut med Jeff Goldblum i sitt esse.
nbsp;
Nummer 8: Nosferatu: Phantom der Nacht (1979)
Har man någonsin ramlat över en 1800-talsnovell såsom Whutering Heights, Frankenstein; The Modern Prometheus eller Dracula, kan jag härmed utlova dig en filmatisering av en hel litterär genre. Klaus Kiniski (avbryt allt du gör och kolla upp filmen Fitzcarraldo) tycks inte bara vara förkroppsligandet av den udda figuren Dracula i en underlig kombination med stumfilmen Nosferatu (1922), men också dåtidens förskönande av det avvikande och oförklarliga. Grizzly Man-regissören Werner Herzog har i denna film onekligen finslipat landskapet till att representera den otyglade och mystiska naturen som skräckromantiken skildrade.
Narrativet är inget av det oväntade utan följer delvis Bram Stokers novell, men är främst menad som en ”remake” av stumfilmen från 20-talet. Vi har vår Dracula, en man som besöker hans slott, stereotypiska romer, en vacker kvinna/hustru som blir förtrollad, en liten by, en massa råttor och digerdöden.
Filmen är även inspelad på både tyska och engelska. Vissa menar att den tidigare är bättre då skådespelarna lättare kunde uttrycka sig, men jag gillar personligen den lite mer tillbakadragna och osäkra stilen.
Sammanfattning: Filmatiserad skräckromantik i en klassisk underlig tysk stil.
Trailer till filmen nbsp;Nosferatu: Phantom der Nacht.
nbsp;
Nummer 7: An American Werewolf in London (1981)
Nog en av dem få filmer som faktiskt har lyckats gjort transformationen OCH själva varulven bra. Vi har filmer såsom The Wolf Man (1941), The Howling (1981), Bad Moon (1996), Underworld-serien, och Van Helsing (2004). Den sista gör faktiskt ett förvånansvärt bra jobb i att just designa varulven, mycket tack vare inspirationen från just nummer sju i denna lista. Vad som vanligtvis händer med varulvar i filmer är att de blir någon konstig kombination med en antagligen en hårlös varg eller en väldigt hårig människa.
Förvisso kan The Wolf Man nbsp;från 1941 förlåtas i och med dem begränsade resurserna. En rolig anekdot från inspelningen är att skådespelaren Lon Chaney Junior tydligen skulle fightas mot en björn i filmen, men att björnen helt enkelt sprang iväg och försvann.
Det finns även en intressant tanke med idén om varulven. Eftersom filmen gjordes när andra världskriget jobbade heltid kan förvandlingen av denna vardagliga människa till ett monster jämföras med nazisterna. Där vanligt folk smittades av en idé och blir under en tid förvandlade till hemska varelser.
Men juste, An American Werefolf in London var det. Berättelsen handlar om två amerikanska vänner som på något oförklarligt vis har tappat bort sig mitt ute i den engelska vischan, och vips blir den ena vännen biten av en vargliknande varelse. Han blir förd till sjukhus i London och där börjar hans resa från man till varg.
Regissören John Landis bakom bland annat Blues Brothers gör ett strålande jobb med att kombinera humor, action och skräck. Tunnelbaneklippet med den jagade mannen är en återkommande favorit hos många. Nazistreferensen gör även ett överraskande besök.
Summering: Varulvsscenerna är extremt välgjorda och filmen har en sund blandning av action, gore, humor och skräck.
Trailer till filmen nbsp;An American Werefolf in London.
nbsp;
Nummer 6: The Descent (2005)
Till mina stora förvåning har denna film inte fått mer uppmärksamhet när det kommer till kvalitetsmärkta skräckfilmer. På ytan är detta en till synes vanlig jumpscareiansk skräckfilm med äckliga monster, men under huven är det så mycket mer. Den utmanar gällande genusroller och får tittaren att tänka.
Handlingen går ut på att en kvinna förlorar sin make samt sina barn i en bilkrasch och spenderar året därefter med att återhämta sig. Och så en dag kommer hennes gamla kompisgäng och drar med henne på en utflykt, men suprise, suprise går inte allt som det ska. De fastnar i ett grotta där det bor någon typ av mullvadsmänniskor och får under resterande del av filmen kämpa för sina liv.
Det bör alltså förtydligas att filmen enbart handlar om dessa sex kvinnor. Den enda gången vi hör en man prata är under de första 30 sekunderna när maken fortfarande är vid liv. Men istället för att placera dessa karaktärer i stereotypa kvinnoroller blir de snarare nu individer, alla med sina egna och unika personligheter. Visst finns det den där personen som alla vet kommer dö först och en annan som är ”ond”, men själva könet spelar här ingen roll. Regissören Neil Marshall har medvetet inte gjort en stor grej av det, vilket det heller inte borde vara (men tragiskt nog är).
Karaktärsutvecklingen känns på samma gång lite mer dynamisk och realistisk snarare än den stelt linjära hjälteresan från svag till stark. Det finns även en djupt rotad emotionell spänning mellan karaktärerna som inte riktigt förklaras men som ändå är tydlig nog att utgöra. Detta leder att handlingen får ytterligare dimensioner att arbeta med, och tittaren får verkligen chansen att tänka efter.
Sammanfattning: En film som levererar inom både skräck och eftertanke.
Trailer till filmen nbsp;The Descent.
nbsp;
...resterande fem kommer om cirkus en vecka.